Komma och gå - en roman som stannar kvar

Jag lade ifrån mig Taiye Selasis Komma och gå med stark separationsångest, och med känslan av att ha varit med om något stort. Det är inte ofta romaner dröjer sig kvar, nästan sätter sig i kroppen, på det sätt som den här har gjort.

Det finns ingenting att inte tycka om för Selasi är en helgjuten berättare som skickligt råder över såväl innehåll som form med dess språk och struktur. Familjen hon berättar om splittrades en gång, och dess medlemmar är utspridda som pusselbitar. När den övergivande pappan, Kweku dör dras bitarna till varandra. Att varje människa bär en historia, och ibland också varandras, blir tydligt i romanen.

Jag tycker mycket om att Selasi inte som vissa andra författare bygger upp en förväntan om ett stort, kanske sentimentalt, avslutande crescendo utan låter bilden klarna allt eftersom. På ett perfekt avvägt vis får jag den information jag behöver, vägs struktur och innehåll ihop. Här undviks klichéer och tillåts fördjupning.

Den splittrade familjen har präglat varje medlem av den - mamma, pappa och fyra syskon - på olika sätt. I romanen varvas deras respektive livshistoria från barndom till nutid. Fram träder människor som både hört till och varit främmande, oavsett i vilket samhälle eller land de levt i - för dessa människor rör sig på tvärs genom världen. Det är smärtsamma historier som berättas, saker som gjorts i all välmening har gått fel och skapat ännu större avstånd mellan människorna, som kanske om de pratat med varandra funnit vägen till förlåtelse, förståelse och gemenskap. Romanen är sårig, poetisk, stark och väldigt gripande.

Vilken debutroman! Vilken roman! Och tofflorna, tofflorna...