Ute ur tiden

I en intervju med Ricki Neuman i Svenska Dagbladet (100710) svarar Ulf Linde så här på frågan om han är rädd för att dö:

–Vad ska jag säga? Det är ingen huvudsak. Låt mig citera Tor Bonnier, som var en klok karl, och som sa: ingen har hittills misslyckats med att dö.

Och nu har Linde också lyckats. Delar med mig igen av mina tankar kring hans självbiografi som jag läste för snart fem år sedan: 

Från kart till fallfrukt är den finurliga titeln på Ulf Lindes (1929-2013) självbiografi, hans 70 kapitel om sitt liv. Hans liv är vigt åt konsten, han har arbetat med utställningar, som professor på Konsthögskolan, som konstkritiker, som chef på Thielska galleriet. Men han har också varit jazzmusiker och innehar sedan 1977 stol 11 i Svenska Akademien. I början av läsningen tappar jag bort mig. Det är så många namn. Så mycket hopp i tid och liv. Men så läser jag att för Linde har tiden ingen roll eller realitet vilket färgar hans berättelse.

Det är med djup fascination jag tar del av Lindes liv. Eller Ulfs. Han har mött "alla" - konstnärer och författare, både svenska och internationella. Hans bok är en stor droppe av namn men samtidigt något så mycket mer. Den ger en levande bild av konstsverige, av konstvärlden. Genom de möten som beskrivs ger också Linde en bild av sig själv.

Linde skriver själv att de människor han berättar om i huvudsak är människor han tyckt om. Bokens sidor andas kärlek till de som i ord porträtteras och Linde som tycks verka utan prestige som drivkraft (men ändå når betydande positioner) delar glatt med sig av allt han lärt av dem. Några tycker han inte om och det framkommer tydligt för läsaren. Hans sätt att se på konst är bestämt och han har inget till övers för dagens konstkritik eller Moderna Muséets behandling av sin samling. Han har också flera gånger, till sin stora förvåning, hamnat i konflikt och ofta känt sig missförstådd. Men det han skriver är ingen uppgörelse i Maja Lundgrens anda.

När Linde väljs in i Akademien berättar han att hans mor nu äntligen inte längre ser honom som ett misslyckande. Kanske är det hans på något vis underdog-inställning som gör att han känns som en frisk fläkt snarare än som en konservativ konstkännare. Det är ingen översittare som berättar, utan en man med mycken kunskap och stor kärlek till det som kommit att bli en så stor del av hans liv. I mötet med akademieledamöterna känner han sig dock i underläge och ett tips ges: "[...] är man relativt obildad är nog det bästa man kan göra att bli invald i Svenska Akademien för där rådde en bildningsnivå som var fullständigt svindlande". Jo, just det. Skildringen av akademien som den såg ut vid Lindes inträde är både underhållande och fyndigt skriven.

Undan för undan växer bilden av Linde fram. Hans konstsyn som inspirerats av Lars Ahlin. Om konsten som något som förstås av de som har rätt kunskap av tolka, att inte se konsten som fullständig i sig själv. Konsten är något att demaskera, se bakom. Om vikten av att inte blanda samman konst och politik. Om hur konstnären ska tolkas utifrån hennes eller hans verkliga avsikter och inte utifrån ett psykologiskt omedvetet - "Psykoanalysen och marxismen anser jag är det förra seklets största intellektuella olyckor och tyvärr har åtskilliga kritiker tjusats av dem." som han bestämt skriver, kanske provocerande för en del. Som kritiker ska man, menar Linde, alltså underordna sig konstnärens avsikt.

På flera ställen i boken har jag stoppat in små lappar, vid avsnitt att avnjuta igen, vid textbitar jag inte riktigt förstått. Lindes liv har varit på något sätt intakt. Han berättar att han inte förändrats mycket; att hans sätt att skriva och uttrycka sig är ungefär likadant nu som i hans ungdom. Han känns definitivt inte som fallfrukt utan som det kart han började som - inte ofullgången och omogen utan levande. Jag fullkomligt älskar den här biografin och den tid som skildras. En tid där Marcel Duchamp övernattar i tältsäng hemma hos Linde och hans fru Bertha. Där Linde hänger med Siri Derkert i tunnelbanenedgången vid Östermalm för att bistå henne i henne stora komposition, där även Linde finns med på ett hörn. Det är en tid på väg mot något nytt, något stort. Och visst vill jag genast avlägga visit på Thielska galleriet, restaurerat av Linde. Linde, vars egna väggar pryds av konst skapad av vänner.

Jag bedåras av alla möten som skildras - av hur Linde beskriver personliga och innerliga relationer med så många av 40-60-talets stora namn. Åh, vad jag önskar att jag fått sitta där som en fluga på väggen, se mötena, höra diskussionerna: Vara en del av denna tid där surrealister, naivister, kubister m fl härjar, helt enkelt där stora konstnärer och författare träder fram.