En Nobeldag på biblioteket

Igår var mitt och säkerligen många andra bibliotek ett riktigt Nobelbibliotek. Hos oss har det blivit en tradition att bevaka tillkännagivandet i Börshuset tillsammans med litterärt intresserade besökare. På plats igår var också den lokala tidningen Arbetarbladet och Radio Gävleborg som fångade upp stämningen, frågade efter åsikter och förväntningar.

När klockan slog 13 och årets Nobelpristagare avslöjades hördes spridda applåder och ett och annat "ja!" på biblioteket, för det är ju en välkänd, ofta lånad författare som satts i centrum i år. Ett extra högt "JA!" hördes från kollegan I som strax innan, vid lunchbordet, berättat om sin förhoppning om just Alice Munro. Själv hade jag ingen särskild favorit, det oförutsägbara, att bli överraskad, är liksom nog i sig självt.

Så snart namnet avslöjats susade vi iväg till hyllorna för att ta fram verken skrivna av "den samtida novellkonstens mästare". Själv letade jag febrilt efter den pocketutgåva jag hade i handen bara för ett par dagar sedan samtidigt som jag önskade att jag inte bara klämt på den utan också lånat hem och läst. Turen var i alla fall med mig och jag norpade boken.

Snälla kollegor gav mig sedan dispens från mitt informationspass, så istället för att serva besökare stängde jag in mig på kontoret och läste min första novell av Alice Munro - "Vissa kvinnor" ur För mycket lycka. Så hann jag, glad över att det var just en novellist som belönats, bilda mig åtminstone en liten egen uppfattning om författarskapet, innan det var dags att kommentera årets val i eftermiddagsprogrammet i radio. Då hade jag redan insett, trots det avklarnade språket och den luriga lättheten, att Munro ska man inte hetsläsa. Åter på biblioteket såg jag skyltstället tillägnat Munros böcker stå helt tomt - så stort var intresset för årets pristagare.

Så gick en dag på jobbet som avslutades med en finsk kväll. Kanske en annan vacker dag i en litterär framtid pristagarens namn börjar på S och slutar på Oksanen?