söndag 30 juni 2013
Åren i Paris
'Hör på', sa Don Stewart en kväll då vi alla var väldigt upprymda och fulla som alikor på Select. 'Det du och Hem har är perfekt. Nej, nej', nu sluddrade han , och ansiktet var förvridet av sinnesrörelse. 'Det är heligt. Det var det jag ville säga.'
En bok som heter Åren i Paris lockar mig redan genom sin titel. Att den utspelar sig under 20-talet och berättar om Hadley Richardson och Ernest Hemingway gör den inte mindre intressant. Jag, och många med mig, attraheras av någon anledning alldeles särskilt av just denna tid och just detta rum.
Författaren Paula McLain berättar fiktivt men baserat på biografier, brev mm om makarnas liv från det att de först möts genom gemensamma vänner till det att de uppslitande skiljs åt några år senare. Hadley är bokens berättarjag och författaren låter henne öppet, och tänker jag kanske inspirerad av inte Hemingway men av Sylvia Beach rättframma stil, tala om det brusande Parislivet.
Miljö och personer känns igen från Hemingways skildring av samma tid, En fest för livet, men perspektivet är alltså ett annat. Eller är det det? För Hadley försvinner något i skuggan av Papa som tar så mycket plats både som person och som blivande superstjärna. Hadley får sin betydelse genom att betyda något för honom, mannen. Men hon framstår ändå som en egen individ, ibland som en frisk fläkt i det amerikanska konstnärsetablissemanget i Paris och som ganska tillfreds med sin roll som maka och senare också mor. Bristen på pengar och i viss mån intresse gör att hon aldrig är på riktigt mitt i utan lite vid sidan av, hon är en iakttagare och åskådare till spelet omkring henne. Kanske beror det också på att det är de andra, de kända, Fitzgeralds, Stein/Toklas m fl som är de mest dokumenterade?
McLain bjuder med läsaren på en resa i historien, till tjurrusningarna i Spanien, till alporten i Schweiz och inte minst till Paris torg, barer där det dricks i kopiösa mängder och konstnärs- eller författarmiljöer. Författarens detaljkunskap lyser här och där igenom lite väl starkt, samtidigt som de skapar en tydlig inre bild hos mig som läser.
Jag tyckte om att läsa Åren i Paris som ett slags pendang till Hemingways egen skildring. Men är nog mer intresserad av att läsa samtida parisskildringar än de som återskapas idag, av människor med samma längtan efter tidsflykt som jag.
En bok som heter Åren i Paris lockar mig redan genom sin titel. Att den utspelar sig under 20-talet och berättar om Hadley Richardson och Ernest Hemingway gör den inte mindre intressant. Jag, och många med mig, attraheras av någon anledning alldeles särskilt av just denna tid och just detta rum.
Miljö och personer känns igen från Hemingways skildring av samma tid, En fest för livet, men perspektivet är alltså ett annat. Eller är det det? För Hadley försvinner något i skuggan av Papa som tar så mycket plats både som person och som blivande superstjärna. Hadley får sin betydelse genom att betyda något för honom, mannen. Men hon framstår ändå som en egen individ, ibland som en frisk fläkt i det amerikanska konstnärsetablissemanget i Paris och som ganska tillfreds med sin roll som maka och senare också mor. Bristen på pengar och i viss mån intresse gör att hon aldrig är på riktigt mitt i utan lite vid sidan av, hon är en iakttagare och åskådare till spelet omkring henne. Kanske beror det också på att det är de andra, de kända, Fitzgeralds, Stein/Toklas m fl som är de mest dokumenterade?
McLain bjuder med läsaren på en resa i historien, till tjurrusningarna i Spanien, till alporten i Schweiz och inte minst till Paris torg, barer där det dricks i kopiösa mängder och konstnärs- eller författarmiljöer. Författarens detaljkunskap lyser här och där igenom lite väl starkt, samtidigt som de skapar en tydlig inre bild hos mig som läser.
Jag tyckte om att läsa Åren i Paris som ett slags pendang till Hemingways egen skildring. Men är nog mer intresserad av att läsa samtida parisskildringar än de som återskapas idag, av människor med samma längtan efter tidsflykt som jag.
tisdag 25 juni 2013
En Épisk paus
En färdighet som jag var bättre på när jag var lite yngre och som jag bestämt ska öva upp igen är att sitta ensam på kafé - med en bok att läsa eller att skriva ned tankar i. I eftermiddag började jag träningen genom ett besök på stans, det vill säga Gävles, trevligaste kafé/bageri som heter Épi och ligger på Norra Kungsgatan 11.
Ett besök där är som att åka på minisemester, genast förflyttas jag till franskare breddgrader.
Här är det lätt att bli kvar en stund. Njuta av en café au lait i den vackra skapelsen av Gävlekeramikern Ulrika Olsson.
Och kardemummabullen är mumma för både kropp och själ.
Men varför gör jag sådan ohämmad reklam? Jo, för att du, om du stannar till i Gävle inte ska missa detta smultronställe så klart! Och så hyser jag sådan stolthet för min stad och för de driftiga människor som verkar där.
Ett besök där är som att åka på minisemester, genast förflyttas jag till franskare breddgrader.
Här är det lätt att bli kvar en stund. Njuta av en café au lait i den vackra skapelsen av Gävlekeramikern Ulrika Olsson.
Men varför gör jag sådan ohämmad reklam? Jo, för att du, om du stannar till i Gävle inte ska missa detta smultronställe så klart! Och så hyser jag sådan stolthet för min stad och för de driftiga människor som verkar där.
Hett som stål
Enligt Nationalencyklopedien:
stål, legering med järn som huvudbeståndsdel och en kolhalt mindre än 2 %. Det vanligaste legeringsämnet i stål är kol. Kolet gör att stålet kan härdas till önskvärd hårdhet genom lämplig värmebehandling.
Men Stål är också en roman av Silvia Avallone, en roman som fått stor uppmärksamhet och mycket god kritik. Innan semestern kommer den också att ha en ganska stor plats i mitt läsarliv. Igår startade Radio Gävleborg, alltså P4, en bokcirkel kring denna italienska pärla. Deltar gör bland annat Feelgoodbibliotekarien, som kuskar med X-tåget till studion i Gävle, och så jag. Resultatet från den första sittningen finns att höra här. På måndag diskuterar vi mittendelen av boken. Stay tuned!
Om du själv vill diskutera den så gå med i bokcirkeln hos Bokcirklar.se. Där gästspelar förresten jag i min bibliotekarieroll, tillsammans med ovan nämnda Feelgoodbibliotekarie, som bloggare från och med nästa vecka.
Bilden lånad från Feelgoodbibl.
stål, legering med järn som huvudbeståndsdel och en kolhalt mindre än 2 %. Det vanligaste legeringsämnet i stål är kol. Kolet gör att stålet kan härdas till önskvärd hårdhet genom lämplig värmebehandling.
Men Stål är också en roman av Silvia Avallone, en roman som fått stor uppmärksamhet och mycket god kritik. Innan semestern kommer den också att ha en ganska stor plats i mitt läsarliv. Igår startade Radio Gävleborg, alltså P4, en bokcirkel kring denna italienska pärla. Deltar gör bland annat Feelgoodbibliotekarien, som kuskar med X-tåget till studion i Gävle, och så jag. Resultatet från den första sittningen finns att höra här. På måndag diskuterar vi mittendelen av boken. Stay tuned!
Bilden lånad från Feelgoodbibl.
söndag 23 juni 2013
Årets midsommarsällskap - NW
Zadie Smiths nya roman visade sig vara en sofistikerat berättad historia om ursprung, om hudfärger och dess betydelse, om vänskap, om kärlek, om att växa upp och välja väg, om gränser och överskridandet av dem, om oärlighet, maktspel och maskspel.
Fri från räta linjer och självklara strukturer skruvar sig romanen fram - ett nu blir ett då blir ett nu blir ett sedan och ett kanske - med varierande perspektiv. De inre och yttre gränserna tycks ibland vara upphävda. Samtidigt är detta nordvästra hörn av London tydligt markerat, gatuadresserna finns där, tidsmarkörerna likaså och referenserna från t ex musikscenen.
Författaren följer nära Leah och Keisha/Natalie, men vännerna observeras distanserat snarare än levs in i, vilket känns på något vis befriande. Vid sidan av, andra människor med större eller mindre betydelse för handlingen, med ett utrymme ibland lite svårt att förstå.
Jag har sett mycket fram emot Smiths återkomst och jag tycker hon träder fram på ännu ett nytt sätt med NW. Den är ingen upprepning av vare sig Vita tänder, Autografjägaren eller Om skönhet - den är annorlunda. Men något fattas för att NW ska landa helt och hållet rätt i mig, kanske det att romanen vrider sig undan sin egen kärna och saknar ett tydligt fokus. Fast det var en stark midsommarupplevelse som bitvis (och på ett positivt sätt) utmanade själva min läsekonst.
onsdag 19 juni 2013
Trädet av guld är blått
Jag önskar bloggen kunde förmedla doften av den här
den luktar bok och bibliotek, efter säkert lång förvaring i magasinet någonstans i Sandvikens folkbibliotek. Att den kommit upp i ljuset just nu beror på en annan bok jag läste - Husfrid av Alison Bechdel som resulterade i en liten läslista nog antecknad.
En del av dikten Söndagsmorgon av Wallace Stevens citerades i den tecknade romanen, men vilka orden var minns jag inte nu. Istället fastnar jag för en annan, i tolkning av Folke Isaksson som gick bort 25 maj i år:
Om tingens yta
I
Sedd från mitt rum är världen outgrundlig,
men när jag går ut, inser jag att den består av tre
eller fyra höjder och ett moln.
II
Här från balkongen begrundar jag den gula skyn
och läser det jag en gång skrev:
"Våren är lik en skönhet som klär av sig".
III
Trädet av guld är blått.
Sångaren har dragit kappan över sitt huvud.
Månen spionerar i kappans veck.
En del av dikten Söndagsmorgon av Wallace Stevens citerades i den tecknade romanen, men vilka orden var minns jag inte nu. Istället fastnar jag för en annan, i tolkning av Folke Isaksson som gick bort 25 maj i år:
Om tingens yta
I
Sedd från mitt rum är världen outgrundlig,
men när jag går ut, inser jag att den består av tre
eller fyra höjder och ett moln.
II
Här från balkongen begrundar jag den gula skyn
och läser det jag en gång skrev:
"Våren är lik en skönhet som klär av sig".
III
Trädet av guld är blått.
Sångaren har dragit kappan över sitt huvud.
Månen spionerar i kappans veck.
söndag 16 juni 2013
Katharina Blums förlorade heder
Det enda fel Katharina Blum gör är att hon förälskar sig i "fel" man, i en efterspanad man. Det gör att hon, en oskyldig, ordentlig och arbetsam människa, kallas till polisförhör och sedan hängs ut i Tidningen. Men det är inte bara hennes liv som förvanskas och smutskastas - även vänner, bekanta, familj och arbetsgivare blir fritt villebråd för media att slita i.
Av efterordet förstår jag att Heinrich Bölls Katharina Blums förlorade heder som har den talande undertiteln Eller:Hur våld kan uppstå och vart det kan leda kan läsas på flera sätt, utifrån olika perspektiv. Det som kanske framgår mest tydligt och gör romanen, eller pamfletten, mest aktuell för en nutida läsare är kritiken av media, av hur de handskas med människors liv. Övertrampen i något slags informationens tjänst har ju knappast minskat sedan boken kom ut 1974...
För Katharina Blum går det så långt att hon, kort efter att hon först kallats till förhör hos polisen och sedan sett sitt och sina näras liv hängas ut, dödar en av de ansvariga journalisterna. Hämnden infinner sig direkt i det här fallet, i Bölls uppgörelse med tysk media, den tyska Tidningen som tycks ganska blygsam jämfört med den äckliga sörja som dagens skvallerjournalistik utgör.
Böll vänder sig ofta i direkt tilltal till läsaren, som för att försäkra sig om att jag hänger - det han säger är viktigt och får inte missas. Intressant, oroande och aktuellt i snygg förpackning.
Av Böll har jag tidigare läst Ungdomens bröd.
Från Hägersten till SOFO
Igår satt jag i kvällsvärmen på altan och fnissade mig igenom Sofia Olssons Hetero i Hägersten, därifrån tog jag mig via Lena Ackebo till Fucking SOFO.
Olssons heteropar blev jag till och med lite kär i. De två figurerna är så....mänskliga... med sina ängsligheter, tråkigheter och kärlekslekar. Och jag ska inte sticka under stol med att jag allt läste med en viss dos igenkänning.
Men vilka jobbiga typer som är i SOFO - restaurangägaren som skäller på gästerna, blondinerna som inte vet vart de ska, Petra Klang som aldrig slutar prata (och alltid börjar gråta), Jörgen i hästsvans som är fulldryg - men kanske också den allra klokaste? Och så är där förstås Ullis och Lotta, som är så mycket bättre.
Ingen verkar trivas där de är, ingen vet vad de egentligen vill och alla sätter sig själva främst. Ofta pratar de i munnen på varandra, snyggt gestaltat med överlappande pratbubblor. Är det en drift med ytligt uteliv i innekretsar? Ja, det tror jag.
Mitt eget liv är definitivt mer Hägersten än SOFO. Och det känns faktiskt riktigt bra...
Men vilka jobbiga typer som är i SOFO - restaurangägaren som skäller på gästerna, blondinerna som inte vet vart de ska, Petra Klang som aldrig slutar prata (och alltid börjar gråta), Jörgen i hästsvans som är fulldryg - men kanske också den allra klokaste? Och så är där förstås Ullis och Lotta, som är så mycket bättre.
Mitt eget liv är definitivt mer Hägersten än SOFO. Och det känns faktiskt riktigt bra...
Vi möts igen, mr Ripley
Andra boken om mästermanipulatören, En man utan samvete, är utläst. Några år har gått sedan den brottsliga debuten i En man med många talanger, livet är lugnare och mr Ripley, Tom, har slagit sig ner i ett flott hus en bit från Paris. Här lever han livets glada dagar, på falska meriter, tillsammans med hustrun Heloise.
Patricia Highsmith har i mittenboken låtit sin hjälte ta steget in i konstvärlden, i dess mest oärliga del med förfalskningar och ihopdiktade historier. En konstkännares eftersökningar börjar dock hota hela förfalskar- och galleriverksamheten som bedrivs i London, och mr Ripley måste rycka ut för att ställa allt till rätta vilket innebär att han återigen styr över liv och död.
Den här gången är han dock inte ensam i det han gör. Det gör honom mer sårbar men också mindre demonisk. Det är en lite mer tillbakalutad, bekväm och sävlig mr Ripley som möter upp i den här andra delen. Men även nu är det en katt-och-råtta-lek som utspelas där mr Ripley återigen visar prov på sin förställningsförmåga. Och nej, den här mannen har nog inget samvete men det verkar å andra sidan inte de han anförtror sig åt ha heller. De räddar sitt eget skinn och lever kanske lyckliga i alla sina dagar. En del återstår att läsa.
Patricia Highsmith har i mittenboken låtit sin hjälte ta steget in i konstvärlden, i dess mest oärliga del med förfalskningar och ihopdiktade historier. En konstkännares eftersökningar börjar dock hota hela förfalskar- och galleriverksamheten som bedrivs i London, och mr Ripley måste rycka ut för att ställa allt till rätta vilket innebär att han återigen styr över liv och död.
Den här gången är han dock inte ensam i det han gör. Det gör honom mer sårbar men också mindre demonisk. Det är en lite mer tillbakalutad, bekväm och sävlig mr Ripley som möter upp i den här andra delen. Men även nu är det en katt-och-råtta-lek som utspelas där mr Ripley återigen visar prov på sin förställningsförmåga. Och nej, den här mannen har nog inget samvete men det verkar å andra sidan inte de han anförtror sig åt ha heller. De räddar sitt eget skinn och lever kanske lyckliga i alla sina dagar. En del återstår att läsa.
onsdag 12 juni 2013
En roman det surrar om...
Bloggen påminner mig om tidens flykt när jag ser att det redan gått mer än fem år sedan jag läste Frode Gryttens Sommaren är inte att lita på. Den romanen sträckläste jag och jag minns hur det kändes att läsa den, även om jag inte kommer ihåg så mycket av innehållet. Senare läste jag några av novellerna i samlingen Rum vid havet, rum i staden och gillade även dem.
I Bikupesång utgår författaren från sin hembygd Odda, där även handlingen i Sommaren är inte att lita på utspelades. Bikupan som liknelse återkommer, och här är ett myller av människor fördelade på ett antal hyreshus. Några figurerar bara en gång, andra återkommer och nuddar varandras historier. Här finns de vuxna barnen som hälsar på sina sjuka föräldrar, här finns väktaren som drömmer om att bli polis så hett att han skapar egna fall att lösa, här är direktören som blir utsatt för arbetarens hämnd när han avslöjas som älskare till dennes fru osv osv.
Bäst tycker jag om när berättelserna glider in i varandra, och det är möjligt att de gör så oftare än vad jag lägger märke till. För jag går en aning vill i myllret, har svårt att navigera mellan rösterna och tycker författaren lite grann tappar bort något som jag tänker mig som en bärande idé - att skildra människor med mer eller mindre valda beröringspunkter, på ett ganska avgränsat område. Det är verkligen en mångstämmig roman, men de sjunger inte alltid i stämmor som harmonierar, de sjunger inte ens alltid samma sång.
Men även i det här fallet tycker jag att Frode Grytten är en intressant berättare, med en dragning till det absurda. Och jag hoppas fler böcker av honom når en svensk läsekrets.
Bäst tycker jag om när berättelserna glider in i varandra, och det är möjligt att de gör så oftare än vad jag lägger märke till. För jag går en aning vill i myllret, har svårt att navigera mellan rösterna och tycker författaren lite grann tappar bort något som jag tänker mig som en bärande idé - att skildra människor med mer eller mindre valda beröringspunkter, på ett ganska avgränsat område. Det är verkligen en mångstämmig roman, men de sjunger inte alltid i stämmor som harmonierar, de sjunger inte ens alltid samma sång.
Men även i det här fallet tycker jag att Frode Grytten är en intressant berättare, med en dragning till det absurda. Och jag hoppas fler böcker av honom når en svensk läsekrets.
måndag 10 juni 2013
Störst av allt är kärleken?
Vad är egentligen kärlek? Om det handlar Liv Strömquists sociologiska, historiska och antropologiska djupdykning Prins Charles känsla.
Författaren underbygger sitt resonemang och sina reflektioner och analyser med teorier på området, hänvisade till genom noter. Och resultatet, eller framställningen av det, är på samma gång roande som oroande. För på ett genomskådande sätt slås idéer om den romantiska, unika kärleken och dess uttrycksformer sönder och samman. Samtidigt lyfts de strukturella mönster som kvinnor och män följer fram, mönster som i viss mån gör dem båda till förlorare.
Boken skiljer sig från de tecknade romaner jag läst genom att vara mera av en filosofisk debattbok. Strömquist driver teser som är både tankeväckande och provocerande. Oavsett om jag känner igen mig eller inte, instämmer eller ej, så gillar jag det jag läser. Jag gillar den antropologiska blicken på tillvaron och jag tycker om både tonen, de lite vila spretiga bilderna och lättsamheten i allvaret.
I sin allra mest osjälviska form kanske kärleken verkligen är störst av allt. Men vi tycks ha en utomordentlig förmåga att krångla till det.
Författaren underbygger sitt resonemang och sina reflektioner och analyser med teorier på området, hänvisade till genom noter. Och resultatet, eller framställningen av det, är på samma gång roande som oroande. För på ett genomskådande sätt slås idéer om den romantiska, unika kärleken och dess uttrycksformer sönder och samman. Samtidigt lyfts de strukturella mönster som kvinnor och män följer fram, mönster som i viss mån gör dem båda till förlorare.
I sin allra mest osjälviska form kanske kärleken verkligen är störst av allt. Men vi tycks ha en utomordentlig förmåga att krångla till det.
Åh, vilken serieromans!
Jag blev så glad när jag för några dagar sedan upptäckte att det ju redan i höstas var en serieboom i bokbloggarvärlden! Eli läser och skriver startade upp det hela och där hittar jag inspirerande sammanställningar av vad de olika deltagarna läste.
När jag väljer läsning av tecknade romaner kliver jag fullt medvetet inte ur min bekvämlighets- eller preferenszon, det att läsa i rutform är en utmaning stor i sig. Därför hamnar t ex zombies och vampyrer inte heller i den här läshögen. Däremot skulle jag kunna tänka mig en välgjord deckare som grafisk roman. Kanske har du förslag på en sådan?
En annan sak är att jag främst lockas av serier som inte bygger på någon litterär förlaga, som t ex tolkningen av Röda rummet i serieform, där jag redan har egna bilder i huvudet. De tecknade romaner som är helt egna, och unika, skapelser attraherar mig mest.
Efter ett inspirerat botaniserande i mitt biblioteks seriehylla går jag därifrån med den här nätta högen, för framtida bruk:
Frågan är bara hur lästiden ska räcka till? Den "vanliga" romanhögen växer ju i rask takt den med...
När jag väljer läsning av tecknade romaner kliver jag fullt medvetet inte ur min bekvämlighets- eller preferenszon, det att läsa i rutform är en utmaning stor i sig. Därför hamnar t ex zombies och vampyrer inte heller i den här läshögen. Däremot skulle jag kunna tänka mig en välgjord deckare som grafisk roman. Kanske har du förslag på en sådan?
En annan sak är att jag främst lockas av serier som inte bygger på någon litterär förlaga, som t ex tolkningen av Röda rummet i serieform, där jag redan har egna bilder i huvudet. De tecknade romaner som är helt egna, och unika, skapelser attraherar mig mest.
Efter ett inspirerat botaniserande i mitt biblioteks seriehylla går jag därifrån med den här nätta högen, för framtida bruk:
fredag 7 juni 2013
Kiki - drottning i 20-talets Paris
 |
| Man Ray et Kiki |
 |
| Original-Kiki |
Tonen i berättelsen är rättfram, ibland lite naiv, och speglar kanske Kikis sätt att vara. Hon styrs av impulser, agerar spontant och lever självförbrännande; här finns inga vardagar - livet är en fest som, om det var möjligt, hade varat i evighet.
torsdag 6 juni 2013
Husfrid - en tragikomisk familjeberättelse
Härom dagen fick jag en ny leverans med tecknade romaner av min langare Seriebibliotekarien. En i högen var Husfrid av Alison Bechdel.
Jag läser på baksidan - om pappan som kommer ut ur garderoben strax efter att dottern, Alison, gjort samma sak. Pappan avlider kort därefter, påkörd av en lastbil, ett förmodat självmord. Hela scenariot är så välbekant och efter lite tänkande kommer jag på att jag hört författaren/tecknaren själv berätta om det i radioprogrammet Stil, i ett avsnitt som handlade om författaren Colette.
Colettes litterära verk dyker också upp i Bechdels roman som är fylld även av flera andra litterära referenser och kopplingar - till Joyce, Proust, Faulkner, Wilde m fl. Pappan i romanen är lärare i engelska och en hängiven läsare, det litterära intresset överför han på sin dotter. Men de har alltså fler likheter än så, trots att de tycker sig vara så olika varandra: De överskrider båda två de gängse könskonventionerna och sociala konstruktionerna, och detta skapar en spänning som sträcker sig genom hela romanen.
Alison berättar sin familjs historia - med utgångspunkt i avslöjandet om pappan som ställer allt på ända. Det är en fascinerande skildring främst, tänker jag ändå, om Alisons väg ut i livet och till sig själv - från barndomsår delvis präglade av tvångsbeteenden till universitetsår där det att finna sig själv står i centrum.
Bechdel har en struktur i sitt berättande som jag har svårt se skulle fungera i någon annan form. Hon låter berättandet gå i vågor med bakåt- och framåtspolningar om vartannat, och låter berättelsen verka i parallella spår. Här finns insprängda dagboksanteckningar, utsnitt ur böcker mm. I en "vanlig" roman hade det nog varit svårt att hänga med i allt det här utan att tappa flytet i läsningen, men här går det utmärkt. I rutorna finns det jag behöver för att hänga med i tid och rum, avgränsningar finns naturligt i bilderna. Efter att ha läst några grafiska romaner i ganska skarp svart/vit stil är det dessutom skönt att vila ögonen på dennas grå-gröna rutor.
Bechdel berättar personligt sin familjs historia och om dess mysterium - pappan - men med läsaren som en inbjuden gäst. Husfrid är smart, snygg och stark och ännu en fantastisk serieupplevelse! Jag är med andra ord mycket glad över Seriebibliotekariens leverans, även om han själv inte var lika förtjust.
Colettes litterära verk dyker också upp i Bechdels roman som är fylld även av flera andra litterära referenser och kopplingar - till Joyce, Proust, Faulkner, Wilde m fl. Pappan i romanen är lärare i engelska och en hängiven läsare, det litterära intresset överför han på sin dotter. Men de har alltså fler likheter än så, trots att de tycker sig vara så olika varandra: De överskrider båda två de gängse könskonventionerna och sociala konstruktionerna, och detta skapar en spänning som sträcker sig genom hela romanen.
Alison berättar sin familjs historia - med utgångspunkt i avslöjandet om pappan som ställer allt på ända. Det är en fascinerande skildring främst, tänker jag ändå, om Alisons väg ut i livet och till sig själv - från barndomsår delvis präglade av tvångsbeteenden till universitetsår där det att finna sig själv står i centrum.
Bechdel berättar personligt sin familjs historia och om dess mysterium - pappan - men med läsaren som en inbjuden gäst. Husfrid är smart, snygg och stark och ännu en fantastisk serieupplevelse! Jag är med andra ord mycket glad över Seriebibliotekariens leverans, även om han själv inte var lika förtjust.
Kulturtoppen! maj
I den märkliga månaden maj hamnade jag själv på min favoritlista, Kulturtoppen i Arbetarbladet. Till min stora glädje var vi två bibliotekarier på listan, jag lutar mig lugnt mot coola Jenny Lindh. Detta blev kulmen på en omtumlande vecka. Men nu har jag samlat tankarna - så här ser min alldeles egen Kulturtoppen, för månaden maj ut:
Kulturtoppen - maj 2013
1. (Ny) MAUS. Denna fantastiska och starka tecknade roman har inlett en seriefrossa som väckt känslor av förälskelse. Det är som att jag har knäckt läskoden en gång till och upptäckt en gammal bekant (den teckande serien) på ett nytt fördjupat sätt.
2. (Ny) Late at Tate. Tänk att kunna se konst sent på kvällen. I det här fallet utställningen med Roy Lichtensteins verk på Tate Modern i London.
3. (Ny) Kristina Kappelin. Den Italien-insatta journalisten gästade Gävle och berättade kvickt och kunnigt om ett motsägelsefullt, men fantastiskt, land. Dessutom gjorde hon min stad lite mer chic, åtminstone för en kväll.
4. (Ny) Electric Cinema. Det är minsann inte alla biografer som låter publiken få sitta i länsstolar med fotpall, kashmirfilt och ett glas champagne på det lilla bordet mellan stolarna. Men här får man det, på Portobello Road i London. Härlig miljö som gjord för filmen jag såg, The Great Gatsby.
5. (Ny) Lundströms bokradio. Den är ju riktigt bra! Äntligen kom jag till insikt.
Kulturtoppen - maj 2013
1. (Ny) MAUS. Denna fantastiska och starka tecknade roman har inlett en seriefrossa som väckt känslor av förälskelse. Det är som att jag har knäckt läskoden en gång till och upptäckt en gammal bekant (den teckande serien) på ett nytt fördjupat sätt.
4. (Ny) Electric Cinema. Det är minsann inte alla biografer som låter publiken få sitta i länsstolar med fotpall, kashmirfilt och ett glas champagne på det lilla bordet mellan stolarna. Men här får man det, på Portobello Road i London. Härlig miljö som gjord för filmen jag såg, The Great Gatsby.
tisdag 4 juni 2013
En stark skildring av Berlin
Knappt hade jag avslutat MAUS förrän jag fick tips på en annan tecknad roman som även den visade sig passa mig alldeles utmärkt! Så nu har jag läste två första tredjedelarna av Jason Lutes Berlinskildring - Stad av sten och Stad av rök. Och ett tema har utkristalliserats i den senaste tidens läsning som handlat en hel del om 20-30-talets Europa.
I staden Berlin svajar det rejält mellan kommunister och nazister, det demonstreras på gator och människor dödas i kampen för vad de tror på. Vid sidan av det politiska dramat utforskas kärlekens irrvägar, besöks nattklubbar och bobbas håret. Det handlar om precis den sortens (litterära) dekadens som har en sådan tjusningskraft på mig. Lutes berättar om en upptaktstid innan allt bryts samman, och Europa en gång till sätts i brand.
Skeendet visas genom olika personer, från olika samhällsklasser, som avlöser varandra. Men vars och ens livsöde bildar en röd tråd som följs konsekvent. Jag gillar särskilt berättelsen om Marthe, den unga konstnärsstudenten, och Kurt, journalisten och den utveckling de genomgår. Fiktionen här vävs i mitt minne samman med det jag läst på senaste tid som också handlat om utforskandet av identitet, sexualitet och livsstil. För det är vad som görs också i Lutes tecknade romaner.
Jag tycker mycket om det filmiska i bildberättandet, hur tecknaren omväxlande gestaltar skeendet med när- och avståndsbilder. Men persongalleriet är rikt och ibland har jag svårt att skilja människorna åt. Kanske är det lättare om man inte har en släng av ansiktsblindhet? Skiftena mellan dröm och vakenhet är inte heller alldeles glasklara så ibland bläddrar jag lite fram och tillbaka, men det att inte riktigt veta är en del av läsupplevelsen och charmen. Och jag tycker så mycket om det jag läser!
När jag bläddrar tillbaka bland ord och bild, efter att ha läst de två delarna så undrar jag lite över hur jag lyckades?! Där är ju ett myller av bilder och av personer att hålla reda på... Men på något vis har jag funnit det jag saknat tidigare - nämligen förmågan att vila i varje bild, att ta in en del i taget, istället för att överväldigas av rikedomen/röran.
Och tänk att bilder kan vara så här jazziga:
Nu ser jag förväntansfullt fram emot del 3 i historien om Berlin.
Skeendet visas genom olika personer, från olika samhällsklasser, som avlöser varandra. Men vars och ens livsöde bildar en röd tråd som följs konsekvent. Jag gillar särskilt berättelsen om Marthe, den unga konstnärsstudenten, och Kurt, journalisten och den utveckling de genomgår. Fiktionen här vävs i mitt minne samman med det jag läst på senaste tid som också handlat om utforskandet av identitet, sexualitet och livsstil. För det är vad som görs också i Lutes tecknade romaner.
Jag tycker mycket om det filmiska i bildberättandet, hur tecknaren omväxlande gestaltar skeendet med när- och avståndsbilder. Men persongalleriet är rikt och ibland har jag svårt att skilja människorna åt. Kanske är det lättare om man inte har en släng av ansiktsblindhet? Skiftena mellan dröm och vakenhet är inte heller alldeles glasklara så ibland bläddrar jag lite fram och tillbaka, men det att inte riktigt veta är en del av läsupplevelsen och charmen. Och jag tycker så mycket om det jag läser!
När jag bläddrar tillbaka bland ord och bild, efter att ha läst de två delarna så undrar jag lite över hur jag lyckades?! Där är ju ett myller av bilder och av personer att hålla reda på... Men på något vis har jag funnit det jag saknat tidigare - nämligen förmågan att vila i varje bild, att ta in en del i taget, istället för att överväldigas av rikedomen/röran.
Och tänk att bilder kan vara så här jazziga:
Nu ser jag förväntansfullt fram emot del 3 i historien om Berlin.
söndag 2 juni 2013
Ut ur skuggan (in i solen)
Solljuset försöker tränga igenom den blå rullgardinen
"Den blå rullgardinen", är det en hälsning från Jessica Kolterjahn till Agnes von Krusenstjerna vars svit om fröknarna von Pahlen inleds med just Den blå rullgardinen? Meningen finns med i Kolterjahns debutroman Ut ur skuggan - men om jag inte minst helt fel fanns det en likadan rullgardin också i romanen om Karin Boye, Den bästa dagen är en dag av törst. De båda böckerna har flera beröringspunkter, även med Krusenstjernas författarskap och teman.
Agnes är berättaren och den som kanske befinner sig i skugga. Hon berättar fragmentariskt om sitt nu och ger minnesbilder. Hon är ung i Stockholm, tiden är 1920-tal, miljön överklassens. Men relationen till mamman är ansträngd, pappan är inte riktigt närvarande, upptagen av affärer och av sonen Carl-Henrik. Som tur är finns morfar vars relation till Agnes skildras varmt och fint. Han stöttar också Agnes på hennes väg ut i livet som ung kvinna, och genom honom blir hon så småningom fotograf.
Agnes utforskar sin egen identitet och möter Claire som hon förälskar sig i. Men att leva ut denna kärlek, den sortens känslor, är inte accepterat. Det är förknippat med möten, och kyssar, i smyg. Men i likhet med i den nya romanen beskrivs skammen och ångesten, samtidigt som passionen inte går att hindra. För Agnes väjer inte för sina känslor, även om hon för en tid väljer den mer konventionella, äktenskapliga, vägen.
Jag tänker på Agnes som en kvinnlig flanör som med kameran som skydd, eller vapen, betraktar världen. Hon bryter sig fri, precis som romansystrar före henne. Jag tänker t ex på Cora Sandels Alberte. Och så är det en skildring där en spänd mor-dotterrelation skildras:
Min mor ser och märker att jag är förälskad. Jag tror att hon är svartsjuk. Något sugande i hennes blick, som om hon vill suga ur mig något av det där hon saknar.
Romanen är tematiskt i gott sällskap med t ex Fattigadel.
Ibland läser jag med invändningar. Jag knuffas mot romansidorna, där är trångt - det är Agnes smala perspektiv läsaren ser världen genom och hon är nästan irriterande fjärmad från det som händer i resten av världen. Ibland undrar jag över antydningar som görs men inte följs upp, över det lite plötsliga sätt som nya händelser och motiv presenteras på. Fast skildringen av henne är fin, och tiden - 1920-talet - intresserar mig, med dess miljöer, framtidssträvan och människor. Och vilken hyllning romanen är till romanläsandet! Kolterjahn låter jag t o m Agnes använda litteraturen som självterapi!
Och jag lägger nöjd ifrån mig boken efter den sista sidan.
Ps Ibland är det mest uppenbara också det mest dolda, tydligen. Agnes heter ju huvudpersonen - precis som Krusenstjerna... En till vinkning/blinkning där?
"Den blå rullgardinen", är det en hälsning från Jessica Kolterjahn till Agnes von Krusenstjerna vars svit om fröknarna von Pahlen inleds med just Den blå rullgardinen? Meningen finns med i Kolterjahns debutroman Ut ur skuggan - men om jag inte minst helt fel fanns det en likadan rullgardin också i romanen om Karin Boye, Den bästa dagen är en dag av törst. De båda böckerna har flera beröringspunkter, även med Krusenstjernas författarskap och teman.
Agnes utforskar sin egen identitet och möter Claire som hon förälskar sig i. Men att leva ut denna kärlek, den sortens känslor, är inte accepterat. Det är förknippat med möten, och kyssar, i smyg. Men i likhet med i den nya romanen beskrivs skammen och ångesten, samtidigt som passionen inte går att hindra. För Agnes väjer inte för sina känslor, även om hon för en tid väljer den mer konventionella, äktenskapliga, vägen.
Jag tänker på Agnes som en kvinnlig flanör som med kameran som skydd, eller vapen, betraktar världen. Hon bryter sig fri, precis som romansystrar före henne. Jag tänker t ex på Cora Sandels Alberte. Och så är det en skildring där en spänd mor-dotterrelation skildras:
Min mor ser och märker att jag är förälskad. Jag tror att hon är svartsjuk. Något sugande i hennes blick, som om hon vill suga ur mig något av det där hon saknar.
Romanen är tematiskt i gott sällskap med t ex Fattigadel.
Ibland läser jag med invändningar. Jag knuffas mot romansidorna, där är trångt - det är Agnes smala perspektiv läsaren ser världen genom och hon är nästan irriterande fjärmad från det som händer i resten av världen. Ibland undrar jag över antydningar som görs men inte följs upp, över det lite plötsliga sätt som nya händelser och motiv presenteras på. Fast skildringen av henne är fin, och tiden - 1920-talet - intresserar mig, med dess miljöer, framtidssträvan och människor. Och vilken hyllning romanen är till romanläsandet! Kolterjahn låter jag t o m Agnes använda litteraturen som självterapi!
Och jag lägger nöjd ifrån mig boken efter den sista sidan.
Ps Ibland är det mest uppenbara också det mest dolda, tydligen. Agnes heter ju huvudpersonen - precis som Krusenstjerna... En till vinkning/blinkning där?