Vilken fin, vacker skildring om Karin Boye!

Det är med viss bävan jag börjar läsa Jessica Kolterjahns Den bästa dagen är en dag av törst. Vet hur känsligt det kan vara när någon som betytt mycket ges röst i romanform, tänker på hur lätt det kan bli fel. Men det här är en av årets hittills starkaste och finaste läsupplevelser för mig!

Jag verkligen älskar hur ömt och varsamt författaren diktar om Karin Boyes år i Berlin. Hur hon så smart väver samman minnen, nuhändelser och strömningar i tiden. Hur orden som sägs på divanen under terapisessionerna fördjupar bilden av poeten och författaren, på ett i romanen naturligt sätt, och gestaltar de inre brottningsmatcherna. 

Berlin anno 1932 är mörkt och kallt, inte minst politiskt, och samtidigt är huvudpersonens inre fyllt av skam och skuld. Men här finns vägen ut, här är hennes varma känslor för andra kvinnor ingen anomali utan ett sätt att vara. 

Respektfullt skildras Boye utan att det för den skull blir för distanserat, eller på något vis kletigt rotande. Romantexten är en så innerlig och vacker skildring av Karin Boye, av den hon kanske var, och av människorna och vännerna omkring henne och den tid hon befann sig i. Nu ser jag fram emot att läsa Jessica Kolterjahns tidigare romaner som av någon märklig anledning gått mig helt förbi.

Tack Bokomaten, vars inspirerande recension fick mig att snabbt ställa mig i bokkö!

Ps Så glad jag blev när jag för en stund sedan upptäckte att det på bloggen A Room of My Own finns bilder från en helt färsk invigning av ett rum tillägnat Karin Boye. Var det resväskorna på bilden hon hade med sig till Berlin?