Mamma Walsh berättar

Men kan ni tänka er? Och nu kommer ni väl att skratta. Men jag kan faktiskt inte komma på ett enda ord som börjar på "N" och är relevant i mitt liv. Jag tänker så det "knakar" här. "N" står ju naturligtvis för "Nappar", men en sak ska jag säga er: mina dagar med nappbekymmer är över.

Efter en intensiv arbetsdag igår, med nyinvigning av det omdanade bibliotek jag jobbar på, var det riktigt skönt att sjunka ned i soffan med en kopp te och Marian Keyes nyaste Familjen Walsh A-Ö. Till skillnad från böckerna om familjens systrar är det här en nätt volym som tog ungefär en timme (med avbrott för en tupplur) att läsa.

Och det var nog tur att boken inte är längre, för att ta del av mamma Walshs perspektiv på tillvaron och på de fem döttrarna och den äkta mannen var ingen vidare inspirerande läsupplevelse. I de tidigare systerromanerna blandar Keyes ändå rätt bra allvar och dråplighet, jag har engagerat mig i systrarnas öden och deras väg upp ur svackorna de hamnat i.

Men vad är poängen med Familjen Walsh A-Ö? Mrs Walsh berättar om familjen i A-Ö-form och framstår själv som ytterst konservativ, självisk, pladdrig och utan vidare omtanke om sina utsatta döttrar. Det hade kunnat bli ett fint avslut, ett avsked av familjen men det framstår istället som ett sätt för författaren (och förlagen) att krama ur mesta möjliga ur denna saga. Och det är väl inte riktigt rätt mot läsaren? Det är planlöst och ogenomtänkt, och innehållet saknar all form av substans. Om inte pappa Walsh ska berätta sin historia så har nog Keyes med denna mediokra sak satt punkt för familjen - och det hade kunnat göras på ett mer värdigt sätt. Och nej, jag skrattade inte. Inte alls faktiskt.


Vilka är de nu?
Vattenmelonen
En oväntad semester
Är det någon där?
Änglar (den har jag oläst)
Hemligheten på Mercy Close