Sara Lidmans Bära mistel gör mig lite bekymrad. Jag hoppades innerligt att den precis som Regnspiran skulle få mig att brista ut i lovsång. Istället stångas jag med texten, med den vuxna Linda Ståhl och med violinisten Björn Ceder. Var är fokus? Tänker jag när jag läser. Vem ska jag luta mig in mot i texten?
Linda som nu är vuxen tvåbarnsmor och driver pensionat drar ut på landsvägarna, reser mellan byarna tillsammans med Björn för att spela. Att hon gör det upprör mig inte, hon får gärna lämna tryggheten för ett friare liv. Men att hon gör det med Björn?! Denna svala, slippriga man som inte visar det minsta värme för Linda, men som blir hennes stora förälskelse? Björn som suktar efter männen, män som p g a sin på den tiden otillåtna böjelse, vistas bakom lås och bom.
Baksidestexten talar om hur Björn slits mellan två män - Otte och Simon - och två sorters kärlek. Simon som skulle kunna vara också Lindas Simon från den första boken om henne. Men denna kärleksslitning har jag svårt att se i texten, svårt få baksida och innandöme att stämma överens. Men visst har denna normbrytande roman starka partier, visst skildras på ett starkt sätt de bådas obesvarade passion. Men jag önskar jag läste något annat.
Kanske trodde jag för mycket att denna uppföljare skulle handskas med Lindas fortsatta liv på egna ben, med egen rörelse i en snabbt föränderlig tid. Absolut trodde jag för mycket att jag återigen skulle få uppleva det bildrika och poetiska i Regnspiran men upptäcker att texten är om än välformulerad så ganska blek på ord.
Jag läser Ida Lindes artikel om Bära mistel i den norrländska litteraturtidskriften Provins och konstaterar att vi ser detsamma, vi läser samma text, samma innehåll men hos mig får det inte något vettigt fäste. Nej, usch, den här gången var jag verkligen en dålig läsare.
Hoppas du haft en mer positiv upplevlse av Bära mistel och att du delar med dig av den här!
Bära Mistel står på min lista av böcker man borde när man nu rotat sig i den västerbottska myllan, men jag måste erkänna att jag och Lidmans språk inte kommer överens och det är lite av en sorg. Jag har börjat på fler av hennes romaner som står i bokhyllan och bara kommit några sidor innan jag gett upp. Jag vill att hon ska vara en lovsångs författare.
SvaraRaderaDet kan vara lite trixigt att komma in i språket, min man är från Västerbotten och fungerade ibland som tolk när jag läste Regnspiran. Den rekommenderar jag varmt, den har spår och teman som jag tänker kan vara intressanta även med tanke på ditt framtida yrke. Jag tyckte mycket om den, och om jernbaneeposet som jag läste för många år sedan. Visst har du sett konsten under järnvägen? Kanske kan det fungera som ingång och inspiration för dig? För mig sjunger Lidmans språk, hoppas det börjar göra detsamma för dig!
Radera