Läsårskrönika 2012

Det är dags att se tillbaka på året som gått - och jag minns månader fulla av intensiva, engagerande, berusande läsupplevelser- och händelser som glatt mitt läsarhjärta. Jag hoppas att 2013 blir minst lika litterärt omtumlande.

Gott nytt år! 

Januari: Efter att jag läst ut Anna Karenina gav jag mig in i teaterns värld och studerade teaterhistoria i månaderna tre.

Februari: På Litteraturhuset i Oslo började jag läsa nyinköpta Mnem av Simon Stranger. Det blev ännu ett möte med en fantastisk  norsk berättare.

Mars: Jag hörde Aris Fioretos prata på mitt bibliotek och till min stora glädje fanns hans nya Halva solen att låna.

April: Påskläsningen tog slut innan vi landat i Nice, för så bra var August Strindbergs En dåres försvarstal. Det var den första bok jag läste i Ord och inga visors fina Strindbergsutmaning. Med facit i hand kan jag konstatera att det också blev den enda boken jag läste.

Maj: En levande legend besökte Högskolan i Gävle och jag var där och lyssnade. Nawal El Saadawi, årets Stig Dagerman-pristagare.

Juni: Jag läste tyskt inför sommarens Berlinresa.

Juli: Jag blev helt förförd av Jan Kjaerstads trilogi om tv-mannen Jonas Wergeland och läste i ett svep Förföraren, Erövraren och Upptäckaren.

Augusti: Under sensommaren jazzade jag igenom Axel Jensens Line, Truman Capotes Summer Crossing och kvällsmyste med mr Ripley.

September: På tåget hem från Bokmässan (där jag fick förmånen att träffa flera bokvänner!), efter att vi packat ihop Gävleborgs monter, började jag läsa en bok av en litteraturvärldens grand old lady, Diana Athill. 

Oktober: Jag packade väskan med Knausgårds 5:a och åkte till Alfta på Bokspaning. Där hade Feelgoodbibliotekarien m fl dukat upp inte bara lästips och bokinspiration utan också massor av god mat - allt i trevligt sällskap.

November: Bloggen firade fem år, jag läste Helle Helle för tredje gången och Stefan Zweig i sicilianskt solsken.

December: Karl Ove Knausgård gästade Kulturhuset i Stockholm och jag var på plats tillsammans med ett par bokvänner. Och så avslutade jag året med Stefan Zweigs mycket starka berättelse om sitt liv - och om europeiskt liv - Världen av igår. 

Kulturtoppen! December

Under sommarens semesterveckor lånade jag en idé från Arbetarbladet, nämligen Kulturtoppen, som varje fredag summerar fem kulturella topphändelser. Nu har Kulturtoppen återkommit här på bloggen fast månadsvis. Jag är enväldig - men inte opåverkbar jury.

Kulturtoppen - december 2012

1. (Ny)  Nobelmiddag med bokcirkeln. Maria bjöd på italienskt tema och nästan på glassbomb hemma i Östanbyn. Litteraturlustan var stor när vi delade med oss av några lästa eller pågående nobeller.

2. (Ny) Knausgård på Kulturhuset. Jodå, jag var där och hörde samtalet mellan författaren och Per Svensson från Sydsvenskan. Hörvärt på alla sätt.

3. (Ny) Dager i stillhetens historie. Vacker, så vacker decemberläsning skriven av Merethe Lindström

4. (Ny) P2. Som gör att jag överlever vintermånadernas tråkiga bussturer till och från jobbet. På morgonen Aurora eller Önska, på eftermiddagen P2 klassiskt.

5. (Ny)  A Royal Affair. Välspelat, välproducerat och gripande om de politiska intrigerna och kärleks dito vid det danska hovet, runt Christian VII, även skildrade av P O Enquists i Livläkarens besök.

Tidigare Kulturtoppar

En julläsning jag aldrig kommer att glömma

Min julläsning visade sig vara något av det starkaste och viktigaste jag läst i år. När Stefan Zweig (1881-1942) mellan åren 1939-41 samlar sina minnen i Världen av igår har han efter nazisternas maktövertagande tvingats lämna sitt älskade Europa, och att se sin dröm om en förening av europeisk kultur bokstavligen gå upp i rök. Istället för den eftersträvade friheten har hans liv avgränsats och strypts, hans böcker blivit förbjudna och banden till vännerna har klippts av. Han har lämnat allt, och tar efter bokens fullbordan sitt liv tillsammans med sin hustru.

Det är inte svårt att förstå eller ta till sig den djupa förfäran som uppstår när författaren tvingas se detta högt ärade Europa falla inte bara en, utan ofattbart nog två gånger. Hans förord är blixtrande, han gör upp med det han lämnat och med den samtida brutaliteten - "Aldrig - jag noterar inte det här med stolthet, utan med skam - har en generation från en sådan andlig höjd sjunkit så moraliskt djup som vår." Ändå är huvudtexten skriven med lätt hand, det är på samma gång en hyllning till det Europa som en gång var, som det är en sorgesång.

Som berättare framstår Zweig som personlig och anspråkslös, det är en ödmjuk och kärleksfull människa som minns. Han öppnar med sitt verk upp för ett intellektuellt tankeutbyte och delar frikostigt med sig av tankar kring sitt och andras skrivande, berättar om resor han gjort, om människor han mött och känt (Rilke, Freud, Mann m fl), och problematiserar sin och andra intellektuellas oförmåga att ana vad som komma skulle. Han startar sin berättelse i barndomen, fortsätter mot sin kulturellt nördiga ungdom och in i vuxenheten. Han låter hela tiden de stora linjerna samsas med de personliga, låter de stora sammanhangen lysa igenom de individuella.

Författaren vänder sig genom sitt tilltal sin samtida läsare, till 40-tals människan. Men texten talar över tid och rum, och det den berättar har bäring och betydelse här och nu. Och trots att Zweig mot slutet av sin bok skriver "Liksom i allt väsentligt i livet lär man sig ingenting av andras erfarenheter, utan endast av sitt eget öde." så inbillar jag mig att jag går lite klokare, med lite mer insikt, från läsningen av hans bok.

Zweig var under höjdpunkten av sin karriär en (mot sin vilja) mycket berömd, eftertraktad och mycket läst författare och skribent som rörde sig inom flera genrer. Hans böcker fanns att läsa på svenska och på många andra språk. Redan 1942 gavs Världen av igår ut i Sverige. Jag tänker mycket på Eyvind Johnsons Krilon-trilogi när jag läser, även den berättade, med stor närhet i tiden, för de svenska läsarna om vad som pågick inte långt härifrån. Kan de ha mötts, Zweig och Johnson?

Det känns fint att vi är flera bara inom kretsen litteraturbloggare som läser Zweig just nu, eller som tidigare delat med sig av sina läsningar. Och att Ersatz genom att återutge Världen av igår  i fin formgivning låter Zweig möta en ny publik är en stor kulturgärning. Jag lämnar motvilligt tillbaka biblioteksboken, men önskar den många fler läsare.

Lästa romaner av Stefan Zweig:
Hjärtas oro
Förvandlingens rus

Andra litteraturbloggare som skrivit om verk av Zweig: Ingrids boktankar, Kulturdelen, Janivarberg, Kafka & kannibalerna

God jul!

Shoppingrunda i Damernas paradis

NK, Liberty, Harrods, Stockmann, KaDeWe, Galeries Lafayette, Printemps - alla namn på anrika varuhus som under många år lockat kunder till sig. Om ett liknande varuhus har jag nyss läst, i Damernas paradis (1883) skriven av Émile Zola.

I Paris tar Monsieur Mouret tar upp konkurrensen om kunderna när han slår upp portarna till just Damernas paradis. Här ska kunden (kvinnan) spendera pengar och köpa sig lyckan. Samtidigt slås de omkringliggande specialiserade butikerna omkull när de konkurreras ut av detta storslagna glittrande palats. Denise som kommer från landsorten tillsammans med sina båda bröder till Paris hamnar mellan dessa båda ytterligheter. Hennes släkting tillhör förlorarna medan hon själv ska komma att jobba hos vinnaren, Mouret.

Monsieur Mouret arrangerar medvetet avdelningarna i sitt stora varuhus, med målet att behärska kunden (kvinnan) och hennes pengar. Med målet att besökarna ska röra sig så mycket som möjligt mellan de olika delarna av gallerian görs en stor omflyttning där närliggande teman skiljs från varandra, något som inte uppskattas av alla:

"- Men nu har ni kastat allting huller om buller, invände Bourdoncle. Följden blir att biträdena springer benen av sig, när det ska visa en kund vägen från den ena avdelningen till den andra.
- Vad angår det mig! Svarade Mouret med en axelryckning. De är unga, det gör dem gott. Och så mycket bättre, om de rör på sig! Då ser det ut, som om de är fler, och på så sätt ökar de folkträngseln."


Zola skildrar både levande och initierat såväl varuhusarbetarnas villkor som reklamkampanjer och det strategiska affärstänkandet. Så blir det till en historielektion i skönlitterär form, som för tankarna till vår egen tids kommersialism. Det är realism på hög nivå och i viss mån också cynism, men författaren låter sina romanfigurer få både kropp och själ och medkänsla. Som läsare engagerar jag mig i Denise öde på varuhuset där rykten sprids och det skvallras mellan diskarna, och även i den kärlekssaga över klassgränser som hon blir en del av.

Jag har faktiskt haft det riktigt trevligt när jag läst Damernas paradis och kan gärna tänka mig att läsa mer av Zola, Krogen till exempel som gavs ut i pocket för inte så länge sedan. Boken jag läste nyss var däremot ett lätt fläckigt exemplar ur mitt biblioteks magasin.    

Romanpriset och jag

Det har visst hunnit gå tio år sedan jag senast läste ikapp med juryn som utser Romanpristagaren i P1. Den gången var de nominerade:

P.O. Enquist: Lewis resa
Lennart Hagerfors: 07.30-05.30
Ulla-Lena Lundberg: Marsipansoldaten
Maja Lundgren: Pompeji
Ellen Mattson: Snö
Kerstin Norborg: Min faders hus
Jan Henrik Swahn: Vandrarna

Mitt minne säger mig att jag läste alla utom två - Lewis resa (men oj så många gånger jag försökt läsa den..) och Marsipansoldaten. Den lågmälda, finstämda Min faders hus vann. Jag kommer ihåg att jag blev särskilt intresserad av att läsa mer av Swahn. Tur att det inte är försent att göra det.

Ett annat Romanprisår jag minns speciellt är 2010. Då hoppade jag av glädje hemma i köket när det tillkännagavs att Aris Fioretos valts som vinnare! Den sista greken var en härligt lekfull och allvarlig läsupplevelse.

Kanske är det någon mer än Bokmoster och jag som har årets nomineringar som aktuell läslista?

En paradisisk tillvaro?

För en del år sedan läste jag ikapp med läsarjuryn i Sveriges radios romanpris, och sedan lyssnade jag på sändningarna av diskussionerna om romanerna. Nu är det först när jag nästan läst ut boken som jag inser att det här ju är en av årets nominerade.

I Ön låter Lotta Lundberg olika världar och värderingar mötas och ställas mot varandra. Olivia är svenskan som tillbringat 25 år i paradiset, på söderhavsön, och i egenskap av läkare blivit nästintill en del av befolkningen. På ön lever man lustfyllt och med stor njutning av varandra. Men ett rykte om att minderåriga flickor utsätts för övergrepp har uppstått efter att turister besökt ön. Därför kommer nu tre britter, som representerar socialtjänsten, för att undersöka om detta stämmer. Tjänstemännen ska rapportera hem och se till att de engelska lagarna följs i denna avlägsna del av det brittiska väldet.

I romanen raljerar britterna över social- eller kulturantropologen som de menar lätt intar en relativistisk hållning, där allt tolkas som likvärdiga kulturella uttryck. För en del år sedan läste jag just socialantropologi och tillsammans med mina kurskamrater ägnade jag mycket tid åt att vrida och vända på olika begrepp. Vad är släktskap? Hur förhåller sig det västerländska ekonomiska systemet till t ex det på Trobrianderna? Men när man talar om sexualitet ställs saker och ting på sin spets, och de egna kulturella glasögonen är svåra att ta av, om det ens är önskvärt. Socialarbetarna märker dock att det inte är lätt att dra klara gränser, att engelska lagar inte utan vidare går att applicera på denna avlägsna ö. Olivia vet hur engelsmännen tänker, vet vad som kan hända om de får en felaktig bild om livet på ön. Ändå är det något som sätts i gång. Kvinnorna får en röst och ser sig själva med en annan blick - och de får tolkningsföreträdet. 

Ön är en påfallande öppen roman. Som läsare får jag inte något facit på vad som är rätt eller fel, livet innehåller ju heller inget facit. Författaren väcker intressanta frågor, provocerande kanske för vissa. Men hon avkräver varken läsaren eller sig själv något svar, eller ansvar. Det ska bli spännande se hur Ön står sig i konkurrensen om romanpriset.

And the (other) nominees are:

De nominerade är:

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

En storm från paradiset av Johannes Anyuru
Ön av Lotta Lundberg

Förrädare av Ola Larsmo

Skuggland av Jonas Brun

Bret Easton Ellis och de andra hundarna av Lina Wolff

Jullektyr

Förjulsläsning

Julläsning

Vad har du för fin julläsning att se fram emot?

Stillsamt vemod - vackerbok

Jag har läst en så vacker roman. En vemodig och eftertänksam.
Som skriven för de mörka nordiska vinterkvällarna.
Som skriven för alla oss som låter tankarna kretsa kring det som varit, och det som är.
Och för oss som vill ha välberättade historier,
och kanske gåtfull stämning.

Ett människoliv rymmer sådant som inte kan benämnas med ord.

Man kan om man vill tiga. I Dager i stillhetens historie talar tystnaden.

Lyssna till den.

På fredag är det premiär!

Då sänder Radioteatern första delen av Krilonakterna, som baseras på Eyvind Johnsons trilogi om fastighetsmäklaren Johannes Krilon. Detta var en av mina riktigt stora läsupplevelser för ett par år sedan, och jag skrev en del om dem då. Romanerna går att läsa på flera plan - här finns de samtalande vännerna med sina respektive livsöden, men här finns också allegorin över ett Europa i krig. För böckerna skrevs, av en ytterst klarsynt författare, mitt under det brinnande andra världskriget. I romanen finns modet, förmedlas kraften att stå upp mot förtryckarna och framhålls värderingar baserade på godhet och medkänsla snarare än hat och rädsla.

Fredag 14 december 19.03
Krilonakterna
Ur Eyvind Johnsons Krilontrilogi dramatiserade av Per Lysander. Del 1 av 3.
Med bl a: Fredrik Meyer, Nadja Mirmiran, Magnus Ehrner, Isabell Sollman, Hannes Meidal, Andreas Rothlin Svensson, Felix Engström, Erik Bolin, Jonas Bergström, Ivan Mathias Petersson.
Ljud: Michael Johansson.
Regi: Ludvig Josephson.

Vi ses vid radion!

Khemiri i bok- och samtalsform

Jonas Hassen Khemiri har något att säga. Fast jag tycker nog att fröet som skrevs för DN strax efter attentatet i Stockholm är starkare, klarare och mer laddad än   den utvecklade bokformen Jag ringer mina bröder. Den senare föreställer jag mig däremot gör sig väldigt bra gestaltad på scenen, så jag hoppas vårens uppsättning turnerar till Gävle.

Bokblomma tipsade igår om podradion Värvet där Khemiri intervjuas. Jag lyssnar och hör författaren slå hål på några myter om sig själv (eller kanske bygger upp dem ännu mer?). Smart, tänkvärt och öppet samtalande. Upptäcker tyvärr att vi har ett drag gemensamt - ansiktsblindhet - vilket är helt och hållet hopplöst.

För nästan exakt fyra år sedan ringlade kön lång på mitt bibliotek. Nästan alla ville ha en signatur av författaren i sin bok. Själv var jag mest nervös för att han inte skulle hinna med tåget hem.

Jakten på ett lyckligt liv

Wien är världens bästa stad att leva i, med världens bästa livskvalitet! Det enligt en undersökning som DN berättar om idag. Det gäller dagens Wien. Men det Wien som figurerar i Stefan Zweigs postumt utgivna roman Förvandlingens rus är något annat. Staden och Österrike i stort är starkt präglade av första världskriget och händelser som föregick det. Människor har förlorat pengar, familjemedlemmar, trygghet och värdighet. 

Stefan Zweig (1881-1942)

För bokens huvudperson Christine har det inneburit att hon tillsammans med sin mamma fått lämna en lugn fin tillvaro för att leva och arbeta i en avsides belägen by. Här sliter hon för att få pengar till mat och hyra på postkontoret samtidigt som hon ser sina bästa ungdomsår passera. Nu är hon 28 år och modern är sjuk. Så anländer ett brev. Och det är inte adresserat till någon annan än till Christine och hennes mor. En moster har anlänt från Amerika! Och vill träffa sin syster. Men det är Christine som åker till bergsbyn och det lyxiga hotellet. Det är hon som först bortkommen och tafatt möter moster och morbror och hon som sedan genomgår en extreme makeover och blir ställets mest intressanta unga kvinna.

Men hur länge kan en sådan förvandling hålla i sig? Tillräckligt länge för att få smak för det goda i livet i alla fall. Och som hon njuter Christine! Äter och dricker och pratar och dansar. Men ursprunget kommer ikapp henne, att ömsa skinn var inte möjligt. Därför hem igen, till en tillvaro som är mer än lovligt ledsam. Är det så här det ska vara? Har inte Christine lika stor rätt som någon annan att leva gott och att ta för sig av livet?


Jag vet inte varför jag blivit så förtjust i Zweigs romaner, Hjärtats oro och den här nyss lästa. Kanske är det den psykologiska trovärdigheten jag gillar? Jag är förtjust i hur författaren låter personerna i böckerna resonera med sig själva, med andra. Att de är runda, djupa figurer, utan att alltid vara fasta punkter för sig själva. Historierna i sig är dock inte avancerade - men de bygger på svåra dilemman och känslor som går att relatera till och engagera sig i. Det är filosofiska, allmänsmänskliga spörsmål. Det första ord jag tänker på när jag ska beskriva det jag läst är egentligen "klassiskt", att det är "klassisk" litteratur skriven för evig tid, med ett språk som talar över tid och rum. Att Zweig verkar vara mest känd för sina noveller vittnar om att här finns många fler läsupplevelser att hämta. Så jag kommer att läsa mer av författaren från världens bästa stad.

Lantliga scener - inspirerande scener

För ett par veckor sedan hade jag aldrig läst något av Amos Oz, men länge tänkt att jag snart vill och ska läsa. Och nu har jag läst fast först ut blev inte som jag tidigare tänkt mig En berättelse om kärlek och mörker utan den lite tunnare Lantliga scener. Och den var ju så bra att jag längtade hem från jobbet till den.

En by - åtta berättelser. Så ser upplägget ut, och jag tycker mycket om det; sättet att utifrån detta "mikrokosmos" berätta historier om människor, som hakar i varandra, på samma sätt som grannar gör när de hejar på varanadra över staketet. Det är måhända en lantlig by, fastän under förändring, men personerna i den skulle kunna finnas även här i det snöhärjade Gävle. Någon har sorg, en annans liv har stannat upp, någon väntar förgäves, flera känner sig ensamma, en lider av olycklig kärlek osv. Allmänmänskligt. Men så finns här också ett absurt anslag, där berättelser får twistar som gör att läsningen av dem tar en annan vändning, får ett nytt perspektiv. Det är klurigt, överraskande och känslomässigt uppväckande eller upptäckande.

Jag tyckte väldigt mycket om min allra första läsning av Amos Oz och jag hoppas att jag kommer att känna igen något  från Lantliga scener i hans andra böcker. Det här var mycket inspirerande!

Kulturtoppen! November

Under sommarens semesterveckor lånade jag en idé från Arbetarbladet, nämligen Kulturtoppen, som varje fredag summerar fem kulturella topphändelser. Nu har Kulturtoppen återkommit här på bloggen fast månadsvis. Jag är enväldig - men inte opåverkbar jury.

Kulturtoppen - november 2012

1. (Ny) Sicilien. Ön med det vackra, dramatiska landskapet placerar sig överst på månadens lista, trots att inte ett enda museum besöktes.

2. (Ny) Min kamp 5. Knausgård dominerade månaden läsningsvis. Vilken briljant författare han blev till sist.

3. (Ny) Kulturtoppen. Den riktiga alltså, i Arbetarbladet, som fyllde åtta år i november. 

4. (Ny) Skyfall. Med en Bond i sin bästa fysiska och brittiskt spirituella form är det svårt att misslyckas. Dessutom väcktes hos mig en stor längtan till London.

5. (Ny) Detta borde skrivas i presens. Ännu en riktigt bra bok av den danska ordkonstnären Helle Helle.   

Tidigare Kulturtoppar

I sängkammaren

Ikväll håller bostadsrättsföreningsstyrelsen, med maken i spetsen, möte i vardagsrummet. Så skönt jag kan fly en trappa upp till bok och säng.

Det är mången man i bokhögen just nu och det här är ännu en författare jag har oläst. Lantliga scener började så bra igår kväll att jag hela dagen sett fram emot att få fortsätta möta människorna i den israeliska byn Tel Ilan. Tror de kan bli nya vänner.

Augustprisvinnaren hoppades jag däremot skulle bli en kvinna. Men så inte.

Den förtrogne - lätt läst, lätt glömd

Igår kväll började jag läsa Den förtrogne av Hélène Grémillon och på förmiddagen tog den slut. Den franska debutromanen är uppbyggd kring flera tidsplan där huvudpersonen i 70-talets Paris får brev utan avsändare som handlar om något som hände drygt 30 år tidigare. Breven tas först för att vara manuskript, berättaren är förläggare, men det blir snart tydligt att det är henne själv det handlar om. På ett eller annat sätt. I takt med att breven anländer tillsammans med kondoleanserna efter hennes döda mor, ges nya pusselbitar som sätter myror i huvudet på berättaren. Boken är en riktig bladvändare och jag läser ivrigt vidare om fyra personer tragiska öden som skär genom tiden.

Men jag läser med en slags unken smak i munnen, för jag tycker inte att det här är bra. Jag känner mig lurad in i handlingen som i en deckarfälla där gåtans upplösning utgör målet med läsningen. Denna överlastade och överladdade historia både till innehåll och uppbyggnad lägger jag bakom mig och går vidare. 

Hjärtats oro & Mina priser - läsning på resa

Förtom maken hängde två österrikare med till Sicilien - Stefan Zweig och Thomas Bernhard. Litterärt sett tror jag de båda är säkra kort, men osäkra ändå för mig som inte läst någon av dem tidigare.

Ett tag har jag tittat lite längtande på nyutgåvan av Stedan Zweigs (1881-1942) Världen av i går men det var inte den jag packade i handbagaget utan romanen Hjärtats oro (1938). I romanen vrids och vänds på medlidandet och vad det kan göra med en människa - både med den som tar emot det och med den som av en eller annan anledning hyser det. En man berättar sin historia för en lyssnare. Han var en gång den unge löjtnanten Anton Hofmiller, som på slottet i närheten av platsen för hans militärtjänst, möter Edith von Kekflava. Tiden är strax före första världskrigets början och i romanen ges en liten uppvisning av middagar, militärliv och socialt umgänge, men mestadels är läsaren tillsammans med Anton på slottet där han blir en trogen gäst. Och han är verkligt välkommen som en frisk ung fläkt, som ingjuter mod och hopp i huset vilket präglas av Ediths lama ben. Hon har dragit sig undan världen, sitter skör och skäms över sin oförmåga att röra sig. Hofmiller ömkar henne, hennes tillstånd väcker hans medlidande. Edith vill dock något annat. Vad den lite naive Anton länge inte ser är att hon är en passionerat förälskad ung kvinna. Men steget från medlidande till kärlek är långt, och hennes heta känslor blir svåra för Anton att hantera. Snarare blir de något han vill fly ifrån. Men hårt har han bundits till Edith och slottet - hårdare än han först kunnat ana. Snart är Anton insnärjd i ord och handlingar, i lögner och förväntningar och löften.

Romanen säger mycket om den tidens syn funktionsnedsättning - en ung kvinna som Edith var i princip "körd" på äktenskapsmarknaden och hade överhuvudtaget mycket lite att hämta av livet. Författaren låter henne inte bara vara ett litet offer, utan hon får ta ton och säga ifrån, sätta ord på känslan av att bara bli sedd genom medlidandets ögon. Ändå, jag läser famlande. Vari ligger författarens sympati? Hos Hofmiller eller hos Edith? Eller kanske lite grann hos båda? Båda blir bundna till varandra, båda skäms för respektive känslor, båda slåss med sig själva och mot varandra och den ryktesspridande omgivningen. Hur långt är Hofmiller beredd att gå, hur långt Edith?

Hjärtats oro är en kanske lite bortglömd klassiker som genom att sätta medlidandet under lupp ställer frågor som kan gälla även i vår egen tid. Men den fungerar bra som "nöjesläsning" också under några lata dagar.

Thomas Bernhard (1931-1989) är också en sådan där författare jag tänkt läsa någon gång och det blev visst nu. Först ut är en bok som, så vitt jag förstår, skiljer sig från hans andra verk. Den är vass, cynisk - och rolig. Mina priser heter den och gavs ut på tyska 2009, 20 år efter författarens död. I den lilla utgåvan berättas om de litterära priser som Bernhard mottog mellan 1964 och 1976. Han berättar rättframt om pinsamma, ibland rent dråpliga, prisutdelningar under fåniga ceremonier, om varför han tagit emot respektive pris (för behovet av pengar!), om vad han gjort/köpt efteråt.

Som bilagor finns några av de tal författaren hållit i samband med mottagandet av priserna. Där är stilen en annan; abstraherande, filosofisk. Han säger sig inte vara någon talare, och när han talar kan de mest oväntade saker hända. Det är en skandalomsusad författare som berättar, som inte drar sig för att säga sin mening om den kulturella parnassen. Liksom Knausgård blottar också Bernhard en del av sin osäkerhet som författare, om det plågsamma i se sig själv i tidningen. Det är en etablerad författare som inte skräder på orden när han slår ur något slags underläge (eller nog för honom överläga). För egot mår nog ändå hyfsat bra hos denne lite excentriska författare som inte går i någons ledband, det är i alla fall det intryck jag får när jag läser de bitska, uppsluppna berättelserna.

Jag hälsar på hos ett par av mina bokvänner och läser vad Ingrids boktankar har skrivit om annat av Zweig, likaså tittar jag in hos JennyB/Kulturdelen. Ingrids boktankar har också läst och skrivit om både Mina priser och om annat av Bernhard.

Sicilianska äventyr III - arrivederci

Det är snart dags för den sista natten på Sicilien och vi är på ett hotellrum inte långt från Palermo. Det var där vi landade i söndags, och det var där den hyrbil väntade, som maken körde med säker hand mot gården med den fina utsikten utanför Cefalu. Efter en natt i lugnet åkte vi till Catania. Vi valde en långsam men vacker landsväg, som gick upp och nedför bergen. Vi stannade till i ett par byar, bl a i Gagni för att tanka energi i form av mat eller kaffe.

Resan tog sin tid och det var redan mörkt när vi tråcklade oss in i Catania. Det krävdes is i magen av både förare och kartläsare för att klara de smala gatorna, den mötande trafiken och de minst dubbelparkerade bilarna. Och nej, det är inte roligt när gps:n får fnatt just där och då.

En heldag tillbringade vi, som jag skrivit om tidigare, i Catania, men härifrån (Katane Palace Hotel) utgick vi även de kommande dagarna. En dag åkte vi till Etnas nordliga sluttning och åt medhavd matsäck i lövskogen. Det var fascinerande att se växtligheten skifta, i takt med att temperaturen sjönk. Ambitionen var aldrig att på något sätt komma upp till toppen men vi såg ändå spår av vulkanens härjningar och kände något slags vulkanisk lukt. 

Vi åkte vidare mot söta Taormina, en pittoresk stad hög ovanför havet som lockar turister även i november. Besöket blev en fin avslutning på turen innan det var dags att vända tillbaka mot Catania.

Siracusa, Sankta Lucias hemstad, var resmålet för vår nästa dag, och då främst dess gamla del som ligger på en ö med flera broar till fastlandet. Vi överraskades av värmen - 25 grader varmt i november - vilket inte är normalt ens för denna plats... Innan siestan stängde större delen av staden hann vi titta lite i de olika butikerna, men sedan slog vi oss ned på ett kafé med utsikt mot havet. Här nedanför den vackra domen samt en udde av staden. 

Idag har vi åkt tillbaka genom landskapet, följt autobahn denna gång, först till högt belägna Enna och sedan till Cefalu. Däremellan fick vi också äntligen se hennes snöklädda topp titta fram över molnen. Och sedan den vackra utsikten från den gamla borgen i Enna, och en bild från motorvägen.

Nu är det snart dags att krypa under täcket i Bagheria, och jag konstaterar att det finns mycket kvar att upptäcka. Men med den här resan - med hela dess upplägg och resrutt, med alla fantastiska förtrollande vyer, med trafikrusningarna av olika slag, den goda maten och vinet, det sköna vädret mm mm är jag väldigt väldigt nöjd. Samtidigt är varken maken eller jag omedvetna om de förhållanden som många lever under, och den press de utsätts för. Men som turister har vi känt oss mycket välkomna, viljan att förstå vår ytterst fåordiga italienska när engelskan fattats har varit minst sagt god. Jag har mycket uppskattat den stolthet som finns över det sicilianska, över det inhemska vinet, råvarorna mm. Det enda som gärna fått varit bättre är kartan. En bilkarta som är lika stor som själva bilen är rätt svår att hantera under färden... 

Sicilianska äventyr II - hustle & bustle i Catania

Här är det livat! Trånga gator, mycket trafik och människor i rörelse. Dessutom välkomnar vi nordbor att här idag varit ungefär 20 grader varmt, vi får ett välbehövligt soltillskott och njuter av att kunna sitta ute och äta den på italienskt vis alltid goda maten, dricka fina vinet. Catania är alltså en lite stökig men ändå trivsam medelhavsstad, som befinner sig i vulkanens skugga.

Vi inledde dagen på den stora marknaden, där det som är vardag här blev skådespel för oss. Fiskkrängarnas försök att överrösta varandra hördes vida omkring.

Sicilianska äventyr I

Det här är häftigt. Att anlända i mörker och så vakna upp till den vackraste av utsikter.

Från detta Agriturismo Cefalù åkte vi vidare över Sicilien till den större staden Catania. Från bilfönstret har vi sett bergiga böljande landskap, vi har bilat genom och stannat i byar med snirklande gator, mötts av Etnas snöklädda höjder och sett frodiga apelsiner redo att plockas.

Nu är lugnet bytt mot ett rum där trafiken brusar utanför, och bilarna tutar ilsket. Imorgon väntar nya äventyr.