Under sommarens semesterveckor lånade jag en idé från Arbetarbladet, nämligen Kulturtoppen, som varje fredag summerar fem kulturella topphändelser. Nu har Kulturtoppen återkommit här på bloggen fast månadsvis. Jag är enväldig - men inte opåverkbar jury.
Kulturtoppen - november 2012
1. (Ny) Sicilien. Ön med det vackra, dramatiska landskapet placerar sig överst på månadens lista, trots att inte ett enda museum besöktes.
2. (Ny) Min kamp 5. Knausgård dominerade månaden läsningsvis. Vilken briljant författare han blev till sist.
3. (Ny) Kulturtoppen. Den riktiga alltså, i Arbetarbladet, som fyllde åtta år i november.
4. (Ny) Skyfall. Med en Bond i sin bästa fysiska och brittiskt spirituella form är det svårt att misslyckas. Dessutom väcktes hos mig en stor längtan till London.
5. (Ny) Detta borde skrivas i presens. Ännu en riktigt bra bok av den danska ordkonstnären Helle Helle.
Tidigare Kulturtoppar
fredag 30 november 2012
måndag 26 november 2012
I sängkammaren
Ikväll håller bostadsrättsföreningsstyrelsen, med maken i spetsen, möte i vardagsrummet. Så skönt jag kan fly en trappa upp till bok och säng.
Det är mången man i bokhögen just nu och det här är ännu en författare jag har oläst. Lantliga scener började så bra igår kväll att jag hela dagen sett fram emot att få fortsätta möta människorna i den israeliska byn Tel Ilan. Tror de kan bli nya vänner.
Augustprisvinnaren hoppades jag däremot skulle bli en kvinna. Men så inte.
Det är mången man i bokhögen just nu och det här är ännu en författare jag har oläst. Lantliga scener började så bra igår kväll att jag hela dagen sett fram emot att få fortsätta möta människorna i den israeliska byn Tel Ilan. Tror de kan bli nya vänner.
Augustprisvinnaren hoppades jag däremot skulle bli en kvinna. Men så inte.
söndag 25 november 2012
Den förtrogne - lätt läst, lätt glömd
Igår kväll började jag läsa Den förtrogne av Hélène Grémillon och på förmiddagen tog den slut. Den franska debutromanen är uppbyggd kring flera tidsplan där huvudpersonen i 70-talets Paris får brev utan avsändare som handlar om något som hände drygt 30 år tidigare. Breven tas först för att vara manuskript, berättaren är förläggare, men det blir snart tydligt att det är henne själv det handlar om. På ett eller annat sätt. I takt med att breven anländer tillsammans med kondoleanserna efter hennes döda mor, ges nya pusselbitar som sätter myror i huvudet på berättaren. Boken är en riktig bladvändare och jag läser ivrigt vidare om fyra personer tragiska öden som skär genom tiden.
Men jag läser med en slags unken smak i munnen, för jag tycker inte att det här är bra. Jag känner mig lurad in i handlingen som i en deckarfälla där gåtans upplösning utgör målet med läsningen. Denna överlastade och överladdade historia både till innehåll och uppbyggnad lägger jag bakom mig och går vidare.
Hjärtats oro & Mina priser - läsning på resa
Förtom maken hängde två österrikare med till Sicilien - Stefan Zweig och Thomas Bernhard. Litterärt sett tror jag de båda är säkra kort, men osäkra ändå för mig som inte läst någon av dem tidigare.
Ett tag har jag tittat lite längtande på nyutgåvan av Stedan Zweigs (1881-1942) Världen av i går men det var inte den jag packade i handbagaget utan romanen Hjärtats oro (1938). I romanen vrids och vänds på medlidandet och vad det kan göra med en människa - både med den som tar emot det och med den som av en eller annan anledning hyser det. En man berättar sin historia för en lyssnare. Han var en gång den unge löjtnanten Anton Hofmiller, som på slottet i närheten av platsen för hans militärtjänst, möter Edith von Kekflava. Tiden är strax före första världskrigets början och i romanen ges en liten uppvisning av middagar, militärliv och socialt umgänge, men mestadels är läsaren tillsammans med Anton på slottet där han blir en trogen gäst. Och han är verkligt välkommen som en frisk ung fläkt, som ingjuter mod och hopp i huset vilket präglas av Ediths lama ben. Hon har dragit sig undan världen, sitter skör och skäms över sin oförmåga att röra sig. Hofmiller ömkar henne, hennes tillstånd väcker hans medlidande. Edith vill dock något annat. Vad den lite naive Anton länge inte ser är att hon är en passionerat förälskad ung kvinna. Men steget från medlidande till kärlek är långt, och hennes heta känslor blir svåra för Anton att hantera. Snarare blir de något han vill fly ifrån. Men hårt har han bundits till Edith och slottet - hårdare än han först kunnat ana. Snart är Anton insnärjd i ord och handlingar, i lögner och förväntningar och löften.
Romanen säger mycket om den tidens syn funktionsnedsättning - en ung kvinna som Edith var i princip "körd" på äktenskapsmarknaden och hade överhuvudtaget mycket lite att hämta av livet. Författaren låter henne inte bara vara ett litet offer, utan hon får ta ton och säga ifrån, sätta ord på känslan av att bara bli sedd genom medlidandets ögon. Ändå, jag läser famlande. Vari ligger författarens sympati? Hos Hofmiller eller hos Edith? Eller kanske lite grann hos båda? Båda blir bundna till varandra, båda skäms för respektive känslor, båda slåss med sig själva och mot varandra och den ryktesspridande omgivningen. Hur långt är Hofmiller beredd att gå, hur långt Edith?
Hjärtats oro är en kanske lite bortglömd klassiker som genom att sätta medlidandet under lupp ställer frågor som kan gälla även i vår egen tid. Men den fungerar bra som "nöjesläsning" också under några lata dagar.
Thomas Bernhard (1931-1989) är också en sådan där författare jag tänkt läsa någon gång och det blev visst nu. Först ut är en bok som, så vitt jag förstår, skiljer sig från hans andra verk. Den är vass, cynisk - och rolig. Mina priser heter den och gavs ut på tyska 2009, 20 år efter författarens död. I den lilla utgåvan berättas om de litterära priser som Bernhard mottog mellan 1964 och 1976. Han berättar rättframt om pinsamma, ibland rent dråpliga, prisutdelningar under fåniga ceremonier, om varför han tagit emot respektive pris (för behovet av pengar!), om vad han gjort/köpt efteråt.
Som bilagor finns några av de tal författaren hållit i samband med mottagandet av priserna. Där är stilen en annan; abstraherande, filosofisk. Han säger sig inte vara någon talare, och när han talar kan de mest oväntade saker hända. Det är en skandalomsusad författare som berättar, som inte drar sig för att säga sin mening om den kulturella parnassen. Liksom Knausgård blottar också Bernhard en del av sin osäkerhet som författare, om det plågsamma i se sig själv i tidningen. Det är en etablerad författare som inte skräder på orden när han slår ur något slags underläge (eller nog för honom överläga). För egot mår nog ändå hyfsat bra hos denne lite excentriska författare som inte går i någons ledband, det är i alla fall det intryck jag får när jag läser de bitska, uppsluppna berättelserna.
Jag hälsar på hos ett par av mina bokvänner och läser vad Ingrids boktankar har skrivit om annat av Zweig, likaså tittar jag in hos JennyB/Kulturdelen. Ingrids boktankar har också läst och skrivit om både Mina priser och om annat av Bernhard.
Ett tag har jag tittat lite längtande på nyutgåvan av Stedan Zweigs (1881-1942) Världen av i går men det var inte den jag packade i handbagaget utan romanen Hjärtats oro (1938). I romanen vrids och vänds på medlidandet och vad det kan göra med en människa - både med den som tar emot det och med den som av en eller annan anledning hyser det. En man berättar sin historia för en lyssnare. Han var en gång den unge löjtnanten Anton Hofmiller, som på slottet i närheten av platsen för hans militärtjänst, möter Edith von Kekflava. Tiden är strax före första världskrigets början och i romanen ges en liten uppvisning av middagar, militärliv och socialt umgänge, men mestadels är läsaren tillsammans med Anton på slottet där han blir en trogen gäst. Och han är verkligt välkommen som en frisk ung fläkt, som ingjuter mod och hopp i huset vilket präglas av Ediths lama ben. Hon har dragit sig undan världen, sitter skör och skäms över sin oförmåga att röra sig. Hofmiller ömkar henne, hennes tillstånd väcker hans medlidande. Edith vill dock något annat. Vad den lite naive Anton länge inte ser är att hon är en passionerat förälskad ung kvinna. Men steget från medlidande till kärlek är långt, och hennes heta känslor blir svåra för Anton att hantera. Snarare blir de något han vill fly ifrån. Men hårt har han bundits till Edith och slottet - hårdare än han först kunnat ana. Snart är Anton insnärjd i ord och handlingar, i lögner och förväntningar och löften.
Romanen säger mycket om den tidens syn funktionsnedsättning - en ung kvinna som Edith var i princip "körd" på äktenskapsmarknaden och hade överhuvudtaget mycket lite att hämta av livet. Författaren låter henne inte bara vara ett litet offer, utan hon får ta ton och säga ifrån, sätta ord på känslan av att bara bli sedd genom medlidandets ögon. Ändå, jag läser famlande. Vari ligger författarens sympati? Hos Hofmiller eller hos Edith? Eller kanske lite grann hos båda? Båda blir bundna till varandra, båda skäms för respektive känslor, båda slåss med sig själva och mot varandra och den ryktesspridande omgivningen. Hur långt är Hofmiller beredd att gå, hur långt Edith?
Hjärtats oro är en kanske lite bortglömd klassiker som genom att sätta medlidandet under lupp ställer frågor som kan gälla även i vår egen tid. Men den fungerar bra som "nöjesläsning" också under några lata dagar.
Thomas Bernhard (1931-1989) är också en sådan där författare jag tänkt läsa någon gång och det blev visst nu. Först ut är en bok som, så vitt jag förstår, skiljer sig från hans andra verk. Den är vass, cynisk - och rolig. Mina priser heter den och gavs ut på tyska 2009, 20 år efter författarens död. I den lilla utgåvan berättas om de litterära priser som Bernhard mottog mellan 1964 och 1976. Han berättar rättframt om pinsamma, ibland rent dråpliga, prisutdelningar under fåniga ceremonier, om varför han tagit emot respektive pris (för behovet av pengar!), om vad han gjort/köpt efteråt.
Som bilagor finns några av de tal författaren hållit i samband med mottagandet av priserna. Där är stilen en annan; abstraherande, filosofisk. Han säger sig inte vara någon talare, och när han talar kan de mest oväntade saker hända. Det är en skandalomsusad författare som berättar, som inte drar sig för att säga sin mening om den kulturella parnassen. Liksom Knausgård blottar också Bernhard en del av sin osäkerhet som författare, om det plågsamma i se sig själv i tidningen. Det är en etablerad författare som inte skräder på orden när han slår ur något slags underläge (eller nog för honom överläga). För egot mår nog ändå hyfsat bra hos denne lite excentriska författare som inte går i någons ledband, det är i alla fall det intryck jag får när jag läser de bitska, uppsluppna berättelserna.
Jag hälsar på hos ett par av mina bokvänner och läser vad Ingrids boktankar har skrivit om annat av Zweig, likaså tittar jag in hos JennyB/Kulturdelen. Ingrids boktankar har också läst och skrivit om både Mina priser och om annat av Bernhard.
fredag 23 november 2012
Sicilianska äventyr III - arrivederci
Det är snart dags för den sista natten på Sicilien och vi är på ett hotellrum inte långt från Palermo. Det var där vi landade i söndags, och det var där den hyrbil väntade, som maken körde med säker hand mot gården med den fina utsikten utanför Cefalu. Efter en natt i lugnet åkte vi till Catania. Vi valde en långsam men vacker landsväg, som gick upp och nedför bergen. Vi stannade till i ett par byar, bl a i Gagni för att tanka energi i form av mat eller kaffe.
Resan tog sin tid och det var redan mörkt när vi tråcklade oss in i Catania. Det krävdes is i magen av både förare och kartläsare för att klara de smala gatorna, den mötande trafiken och de minst dubbelparkerade bilarna. Och nej, det är inte roligt när gps:n får fnatt just där och då.
En heldag tillbringade vi, som jag skrivit om tidigare, i Catania, men härifrån (Katane Palace Hotel) utgick vi även de kommande dagarna. En dag åkte vi till Etnas nordliga sluttning och åt medhavd matsäck i lövskogen. Det var fascinerande att se växtligheten skifta, i takt med att temperaturen sjönk. Ambitionen var aldrig att på något sätt komma upp till toppen men vi såg ändå spår av vulkanens härjningar och kände något slags vulkanisk lukt.
Vi åkte vidare mot söta Taormina, en pittoresk stad hög ovanför havet som lockar turister även i november. Besöket blev en fin avslutning på turen innan det var dags att vända tillbaka mot Catania.
Siracusa, Sankta Lucias hemstad, var resmålet för vår nästa dag, och då främst dess gamla del som ligger på en ö med flera broar till fastlandet. Vi överraskades av värmen - 25 grader varmt i november - vilket inte är normalt ens för denna plats... Innan siestan stängde större delen av staden hann vi titta lite i de olika butikerna, men sedan slog vi oss ned på ett kafé med utsikt mot havet. Här nedanför den vackra domen samt en udde av staden.
Idag har vi åkt tillbaka genom landskapet, följt autobahn denna gång, först till högt belägna Enna och sedan till Cefalu. Däremellan fick vi också äntligen se hennes snöklädda topp titta fram över molnen. Och sedan den vackra utsikten från den gamla borgen i Enna, och en bild från motorvägen.
Nu är det snart dags att krypa under täcket i Bagheria, och jag konstaterar att det finns mycket kvar att upptäcka. Men med den här resan - med hela dess upplägg och resrutt, med alla fantastiska förtrollande vyer, med trafikrusningarna av olika slag, den goda maten och vinet, det sköna vädret mm mm är jag väldigt väldigt nöjd. Samtidigt är varken maken eller jag omedvetna om de förhållanden som många lever under, och den press de utsätts för. Men som turister har vi känt oss mycket välkomna, viljan att förstå vår ytterst fåordiga italienska när engelskan fattats har varit minst sagt god. Jag har mycket uppskattat den stolthet som finns över det sicilianska, över det inhemska vinet, råvarorna mm. Det enda som gärna fått varit bättre är kartan. En bilkarta som är lika stor som själva bilen är rätt svår att hantera under färden...
tisdag 20 november 2012
Sicilianska äventyr II - hustle & bustle i Catania
Här är det livat! Trånga gator, mycket trafik och människor i rörelse. Dessutom välkomnar vi nordbor att här idag varit ungefär 20 grader varmt, vi får ett välbehövligt soltillskott och njuter av att kunna sitta ute och äta den på italienskt vis alltid goda maten, dricka fina vinet. Catania är alltså en lite stökig men ändå trivsam medelhavsstad, som befinner sig i vulkanens skugga.
Vi inledde dagen på den stora marknaden, där det som är vardag här blev skådespel för oss. Fiskkrängarnas försök att överrösta varandra hördes vida omkring.
Vi inledde dagen på den stora marknaden, där det som är vardag här blev skådespel för oss. Fiskkrängarnas försök att överrösta varandra hördes vida omkring.
måndag 19 november 2012
Sicilianska äventyr I
Det här är häftigt. Att anlända i mörker och så vakna upp till den vackraste av utsikter.
Från detta Agriturismo Cefalù åkte vi vidare över Sicilien till den större staden Catania. Från bilfönstret har vi sett bergiga böljande landskap, vi har bilat genom och stannat i byar med snirklande gator, mötts av Etnas snöklädda höjder och sett frodiga apelsiner redo att plockas.
Nu är lugnet bytt mot ett rum där trafiken brusar utanför, och bilarna tutar ilsket. Imorgon väntar nya äventyr.
Nu är lugnet bytt mot ett rum där trafiken brusar utanför, och bilarna tutar ilsket. Imorgon väntar nya äventyr.
lördag 17 november 2012
"Jag funderade på att skaffa mig ett djur av något slag, eller åtminstone gardiner."
Efter att ha läst Knausgårds explicita jag-berättelse känns det lite skönt växla över i hans motsats: Helle Helle. Den danska författaren har en egenartad stil, som jag tycker utvecklats ytterligare i den nya romanen Detta borde skrivas i presens. I Helles text finns en ständigt underliggande och svårgripbar spänning som gör boken till en bladvändare. Kring den unga jag-berättaren Dorte skapas ett inre drama - hon försöker komma tillrätta i tillvaron, maskar från studierna men lever låtsasliv inför föräldrar och en labil faster, hon går från det ena hemmet till det andra - och från den ena relationen till den andra. Allt på få sidor, och ur Dortes lite svajiga perspektiv.
Helles skrivsätt brukar liknas vid den Hemingwayska isbergstekniken, men utöver att det finns tankar, känslor under ytan som lämnas öppna för läsaren att tolka, så gör hon något med språket. Helle kombinerar ord med varandra och får det att blixtra till i läsaren, när de olika sammansättningarna leder tankarna åt oväntade håll. Som t ex i meningen jag använt som rubrik. Hon aktiverar på detta sätt läsaren genom att inte skriva det förväntade, och man medverkar hela tiden själv genom att skapa mening, och tolka nyanser och formuleringar. Det svajar för den unga berättaren Dorte, precis som för mig när jag läser. Så jag läser, lystrar, iakttar och gillar vartenda ord.
Tack till min boklangnade kollega som fick mig att läsa boken just nu!
Mer läst av Helle
Föreställningen om ett okomplicerat förhållande med en man
Rödby-Puttgarten
Helles skrivsätt brukar liknas vid den Hemingwayska isbergstekniken, men utöver att det finns tankar, känslor under ytan som lämnas öppna för läsaren att tolka, så gör hon något med språket. Helle kombinerar ord med varandra och får det att blixtra till i läsaren, när de olika sammansättningarna leder tankarna åt oväntade håll. Som t ex i meningen jag använt som rubrik. Hon aktiverar på detta sätt läsaren genom att inte skriva det förväntade, och man medverkar hela tiden själv genom att skapa mening, och tolka nyanser och formuleringar. Det svajar för den unga berättaren Dorte, precis som för mig när jag läser. Så jag läser, lystrar, iakttar och gillar vartenda ord.
Tack till min boklangnade kollega som fick mig att läsa boken just nu!
Mer läst av Helle
Föreställningen om ett okomplicerat förhållande med en man
Rödby-Puttgarten
fredag 16 november 2012
Nordisk afton med Gävle symfoniorkester
Efter ett par ganska miserabla kulturveckor med två tråkiga filmer (som jag dessutom redan sett, men glömt) och en dansföreställning som jag hade för höga förväntningar på, har jag äntligen hittat formen igen. För igår kväll vankades det fin musik när Gävle symfoniorkester bjöd på nordiska mästerverk med Christian Vasquéz som dirigent.
Först ut är tre Norska danser av Edvard Grieg och återigen påminns jag om hur bra Gävles egen symfoniorkester är! Fint är det också få höra toner av Grieg "live", vilket nog bara hänt vid något enstaka tillfälle tidigare. Därefter är det dags för konsertmästaren själv att agera solist - det som framförs är Jean Sibelius Violinkonsert som enligt programinformationen var för svår för kompositören själv. Detta är ett storverk som jag inte har någon relation till, Sibelius tillhör inte de jag brukar välja att lyssna på. När jag hör Peter Olofsson spela tänker jag på en av mina favoriter Tjajkoviskijs violinkonsert som jag hörde tidigare under hösten. Tjajkovkijs verk uppfattades för dåtidens öron som vulgärt och hemskt, när Sibelius verk uruppförs 1905 har 24 år passerat och kritikerna verkar inte ha varit direkt översvallande, men heller inte upprörda. Tiderna ändras och öronen vänjs vid nya toner och ljud.
Att se en orkestermedlem träda fram, ta plats framför hemmapubliken, är roligt! Men det syns, tycker jag, att det inte är helt lätt att spela inför kollegorna på det där sättet. Solisten, som jag annars uppfattat som friare i t ex val av klädsel, är här lika konformistiskt frackklädd som de andra manliga orkestermedlemmarna. Det gör att han inte bryter av, inte sticker ut, och kanske tappar lite av den pondus som Lisa Batiashvili hade när hon framförde Tjajkovskijs violinkonsert. Men det blir absolut en fin ingång till Sibelius för mig och jag vill höra fler tolkningar av hans verk.
Ja, det var en riktigt fin kväll igår! Dessutom var det lite roligt att spekulera i om de tre (unga) männen som vi såg omge konserten - biljettrivaren, presentatören, blomutdelaren - var ett medvetet val av konserthuset? I publiken fortfarande en övervägande del kulturdamer- och herrar.
Först ut är tre Norska danser av Edvard Grieg och återigen påminns jag om hur bra Gävles egen symfoniorkester är! Fint är det också få höra toner av Grieg "live", vilket nog bara hänt vid något enstaka tillfälle tidigare. Därefter är det dags för konsertmästaren själv att agera solist - det som framförs är Jean Sibelius Violinkonsert som enligt programinformationen var för svår för kompositören själv. Detta är ett storverk som jag inte har någon relation till, Sibelius tillhör inte de jag brukar välja att lyssna på. När jag hör Peter Olofsson spela tänker jag på en av mina favoriter Tjajkoviskijs violinkonsert som jag hörde tidigare under hösten. Tjajkovkijs verk uppfattades för dåtidens öron som vulgärt och hemskt, när Sibelius verk uruppförs 1905 har 24 år passerat och kritikerna verkar inte ha varit direkt översvallande, men heller inte upprörda. Tiderna ändras och öronen vänjs vid nya toner och ljud.
Att se en orkestermedlem träda fram, ta plats framför hemmapubliken, är roligt! Men det syns, tycker jag, att det inte är helt lätt att spela inför kollegorna på det där sättet. Solisten, som jag annars uppfattat som friare i t ex val av klädsel, är här lika konformistiskt frackklädd som de andra manliga orkestermedlemmarna. Det gör att han inte bryter av, inte sticker ut, och kanske tappar lite av den pondus som Lisa Batiashvili hade när hon framförde Tjajkovskijs violinkonsert. Men det blir absolut en fin ingång till Sibelius för mig och jag vill höra fler tolkningar av hans verk.
Ja, det var en riktigt fin kväll igår! Dessutom var det lite roligt att spekulera i om de tre (unga) männen som vi såg omge konserten - biljettrivaren, presentatören, blomutdelaren - var ett medvetet val av konserthuset? I publiken fortfarande en övervägande del kulturdamer- och herrar.
Självskrivande romanverk?
"Själva skrivprocessen var vild och okontrollerad, romanstrukturen uppstod av sig själv, och plötsligt var jag färdig..."
Jag ägnar lunchtimmen åt att värma upp med Vi läser (nr 5/2012) inför Internationell författarscen på Kulturhuset i december med Karl Ove Knausgård. Jag har undrat över detta med hur romanen skrevs, hur tanken bakom berättelsens slingrande väv såg ut och hur den rent praktiskt hanterades. Så får jag något slags svar genom Jerker Virdborgs intervju med författaren. Där står en del annat intressant också. Förstås.
Jag ägnar lunchtimmen åt att värma upp med Vi läser (nr 5/2012) inför Internationell författarscen på Kulturhuset i december med Karl Ove Knausgård. Jag har undrat över detta med hur romanen skrevs, hur tanken bakom berättelsens slingrande väv såg ut och hur den rent praktiskt hanterades. Så får jag något slags svar genom Jerker Virdborgs intervju med författaren. Där står en del annat intressant också. Förstås.
onsdag 14 november 2012
Viaggio in Italia
Strax ska väskan packas för en en veckas flykt från det svenska novembermörkret. Denna gång ska min kärlek och jag upptäcka Sicilien tillsammans. Han har varit där tidigare, men inte jag. Att det blev just Sicilien har vi funderat lite över, för var det inte Sardinien vi pratade om från början? Resplanerna tar dock outgrundliga vägar och nu väntar rufsiga städer, småsmå bergsbyar, en stor vulkan och en förhoppningsvis liten bil (som inte uppgraderats till stor) på oss.
Det ska bli spännande att se ön där den fascinerande Leoparden av Giuseppe Tomasi Di Lampedusa utspelar sig, och kanske får vi vara med om samma gastronomiska upplevelser som Montalbano och hans kollegor?
I alla fall hoppas jag att åtminstone maken kommer att ha något att berätta om på vår gemensamma, kulinariska och sällsynt uppdaterade blogg. Maffian ska vi dock försöka att undvika.
Reselektyren funderar jag fortfarande över. Vad vill jag ha framför ögonen under veckan som kommer? Ingen aning, faktiskt.
Det ska bli spännande att se ön där den fascinerande Leoparden av Giuseppe Tomasi Di Lampedusa utspelar sig, och kanske får vi vara med om samma gastronomiska upplevelser som Montalbano och hans kollegor?
Deckare i väntan på maten |
Reselektyren funderar jag fortfarande över. Vad vill jag ha framför ögonen under veckan som kommer? Ingen aning, faktiskt.
måndag 12 november 2012
Knausgårds 3:a
Nu på andra försöket har jag verkligen kommit in i Knausgårds Min kamp 3. Den skiljer sig från de andra genom att nuet och den vuxne berättaren, i alla fall hittills, hålls i skymundan. Den reflekterande rösten saknas och är saknad. Men ändå är det nog den här texten jag tar närmast till mig. Alla har vi varit små och att läsa om den lille Karl Ove väcker liv i många minnen. Inte obehagliga sådana men saker jag inte tänkt på på väldigt länge. Plötsligt ser jag den blå ryggsäcken jag hade när jag gick på lekis framför mig, den där locket stängdes med en röd reflex. Min ständiga ängslan och rädsla för allt från proppskåpet i hallen till kaminen i källaren. Sådana saker.
Igår på fars dag läste jag intensivt i boken. Karl Oves pappa är ingen trevlig typ, men nyckfull och oberäknelig, och den lille pojkens ångest och rädsla strålar ut från sidorna. Pappagestalten är långt ifrån dagens mysiga lekpappor. Men just de var väl överhuvudtaget ganska sällsynta på 70- och 80-talet.
Min kamp med 3:an är snart över och jag är glad att jag kom igång med läsandet på nytt. Till dig som eventuellt också fastnat i detta barndomens landskap vill jag säga att det går att läsa delarna i oordning! Och ta upp läsningen av den här när tiden känns rätt.
När jag läser tänker jag på några meningar jag skrev av när jag läste den femte delen, den där författaren strävar efter att bli just författare och reflekterar över skrivandet och litteraturen:
Else Karin frågade vad jag tyckte om att läsa, förutom Hamsun och Bukowski, jag sa att min favoritförfattare var Kjaerstad, och att speciellt den sista, Det store eventyret, men även Speglar och Homo Falsus, ja, till och med debutsamlingen Kloden dreier stille rundt var bra. Hon sa att hans böcker var lite kyliga och konstruerade. Jag sa att det var just det som var poängen, Kjaerstad ville beskriva människan på ett annat sätt, inte inifrån, utan utifrån, och att föreställningen att människor i böcker var varma var en vanföreställning, det var naturligtvis lika mycket en konstruktion det, vi hade bara vant oss vi det, och tänkte på det som äkta eller varmt då, medan andra sätt var minst lika äkta.
Knausgård är ingen distanserad Kjaerstad i sitt sätt att skriva men han är fenomenal på att frammana stämningar och känslor, och väjer inte för att skriva ut det mörka, eller det småaktigt mänskliga.
Knausgårds 1:a
Knausgårds 2:a
Knausgårds 4:a
Knausgårds 5:a
Igår på fars dag läste jag intensivt i boken. Karl Oves pappa är ingen trevlig typ, men nyckfull och oberäknelig, och den lille pojkens ångest och rädsla strålar ut från sidorna. Pappagestalten är långt ifrån dagens mysiga lekpappor. Men just de var väl överhuvudtaget ganska sällsynta på 70- och 80-talet.
Min kamp med 3:an är snart över och jag är glad att jag kom igång med läsandet på nytt. Till dig som eventuellt också fastnat i detta barndomens landskap vill jag säga att det går att läsa delarna i oordning! Och ta upp läsningen av den här när tiden känns rätt.
När jag läser tänker jag på några meningar jag skrev av när jag läste den femte delen, den där författaren strävar efter att bli just författare och reflekterar över skrivandet och litteraturen:
Else Karin frågade vad jag tyckte om att läsa, förutom Hamsun och Bukowski, jag sa att min favoritförfattare var Kjaerstad, och att speciellt den sista, Det store eventyret, men även Speglar och Homo Falsus, ja, till och med debutsamlingen Kloden dreier stille rundt var bra. Hon sa att hans böcker var lite kyliga och konstruerade. Jag sa att det var just det som var poängen, Kjaerstad ville beskriva människan på ett annat sätt, inte inifrån, utan utifrån, och att föreställningen att människor i böcker var varma var en vanföreställning, det var naturligtvis lika mycket en konstruktion det, vi hade bara vant oss vi det, och tänkte på det som äkta eller varmt då, medan andra sätt var minst lika äkta.
Knausgård är ingen distanserad Kjaerstad i sitt sätt att skriva men han är fenomenal på att frammana stämningar och känslor, och väjer inte för att skriva ut det mörka, eller det småaktigt mänskliga.
Knausgårds 1:a
Knausgårds 2:a
Knausgårds 4:a
Knausgårds 5:a
lördag 10 november 2012
Antingen eller
Min vän Anette/Feelgoodbibliotekarien tycker att Hermia ska svara på en enkät som helgnöje. Så ok, eftersom uppmaningen kommer från dig så gör jag det...
1. Ljudbok eller bok i handen? Bok i handen, text framför ögonen.
2. Pocket eller inbundet? Beror mest på bok och situation. Reser gör jag däremot allra helst med pocket som tål att packas lite hur som helst.
3. Påhittat eller verklighetsbaserat? Fiktion framför allt.
4. Harry Potter eller Twilight? Varken eller.
5. Fantasyvärld eller vår värld? Vår värld räcker utmärkt. Fast Den oändliga historien är ett starkt läsminne från förr.
6. Kindle, iPad eller annat? Bok i handen så länge det valet finns.
7. Låna eller köpa böcker? Lånar allra helst, men köper de där böckerna som jag verkligen vill ha i mitt eget bibliotek.
8. Bokhandlare eller online? Om det fanns en trevlig bokhandel i Gävle så hade jag, hoppas jag, handlat där. Köper nu ibland böcker på antikvariat eller i bokhandlar under resor, annars på nätet.
9. Fristående bok eller trilogi? Har inget emot längre sviter, så länge berättelsen bär. Men alla goda ting är inte alltid tre (men ibland t ex sju).
10. Tjock bok eller kort bok? Både och... Det är insidan som räknas.
11. Romance eller action? Varken eller.
12. Mysa under en filt eller steka i solen? Mysa under en filt eller i vårsolen.
13. Varm choklad eller latte? Latte (eller te eller vin).
14. Läsa recensioner eller bilda en egen uppfattning? Läsa recensioner och bilda en egen uppfattning, det ena utesluter inte det andra. En del litteratur vill jag dock ska vara så ren som möjligt. Inga recensioner då alltså.
Jag skeppar enkäten vidare till Gästbloggare M hos Och dagarna går och till JennyB/Kulturdelen.
1. Ljudbok eller bok i handen? Bok i handen, text framför ögonen.
2. Pocket eller inbundet? Beror mest på bok och situation. Reser gör jag däremot allra helst med pocket som tål att packas lite hur som helst.
3. Påhittat eller verklighetsbaserat? Fiktion framför allt.
4. Harry Potter eller Twilight? Varken eller.
5. Fantasyvärld eller vår värld? Vår värld räcker utmärkt. Fast Den oändliga historien är ett starkt läsminne från förr.
6. Kindle, iPad eller annat? Bok i handen så länge det valet finns.
7. Låna eller köpa böcker? Lånar allra helst, men köper de där böckerna som jag verkligen vill ha i mitt eget bibliotek.
8. Bokhandlare eller online? Om det fanns en trevlig bokhandel i Gävle så hade jag, hoppas jag, handlat där. Köper nu ibland böcker på antikvariat eller i bokhandlar under resor, annars på nätet.
Bokcafé Pilgatan, Umeå |
9. Fristående bok eller trilogi? Har inget emot längre sviter, så länge berättelsen bär. Men alla goda ting är inte alltid tre (men ibland t ex sju).
En trave som räcker länge |
11. Romance eller action? Varken eller.
12. Mysa under en filt eller steka i solen? Mysa under en filt eller i vårsolen.
Läsning på förstukvisten |
14. Läsa recensioner eller bilda en egen uppfattning? Läsa recensioner och bilda en egen uppfattning, det ena utesluter inte det andra. En del litteratur vill jag dock ska vara så ren som möjligt. Inga recensioner då alltså.
Jag skeppar enkäten vidare till Gästbloggare M hos Och dagarna går och till JennyB/Kulturdelen.
fredag 9 november 2012
Andra försöket med trean
Nyss avslutade jag i förtid en bok jag trodde var för mig (Peter Fröberg-Idlings Sång till den storm som ska komma) för att istället läsa en annan tidigare uppgiven bok. För nu när jag köpt biljett och allt till Knausgårds besök på Kulturhuset i Stockholm i december så måste även 3:an läsas. Det kan verka som en tanke detta att farsdagshelgen kantas av papparomaner, men det sker helt obetänksamt.
Så, vad läser ni andra i helgen?
onsdag 7 november 2012
En storm kom från paradiset - en roman om en far
"Regnet låter som applåder under jorden."
När årets augustprisnominerade titlar tillkännagavs var jag glad över att redan ha ställt mig i bibliotekskö på Johannes Anyurus papparoman En storm kom från paradiset. Tyvärr har jag inte läst mer än någon enstaka text, dikt, av författaren tidigare så jag har ingen slags relation till hans författarskap, men heller inga förväntningar på hur det ska vara.
I romanform berättar Anyuru om P, som i Pappa, och om hans dramatiska år som ung man. Språkligt märks att författaren är poet, formuleringarna är bildrika, och både exakta och undanglidande. Det passar väl ihop med de surrealistiska situationer som P hamnar i när han, efter att levt ut drömmen om att bli pilot i Grekland, återvänder till sitt Afrika för att fängslas både kroppsligt och själsligt. P blir sedan en av de som lämnar landet, kontinenten, medan andra stannar kvar, kämpar och kanske offrar sig. Vad hände där borta? Är en fråga han bär med sig. Det är en livserfarenhet jag tänker att många delar, det att ha lämnat och kanske, i alla fall i egna ögon, svikit. Jag hoppas jag aldrig behöver göra det valet.
P lever inte mer, och i nutidsbilderna i boken är han svårt sjuk. Men hans liv finns bevarat i Anyurus roman. Det är inte någon ljus kärlekshyllning, men heller ingen uppgörelse. Det är en ärlig, äkta berättelse om ett levnadsöde som har ett värde långt utanför den familjära kretsen.
Tidigare i år läste jag en annan av årets romaner om fäder, Halva solen av Aris Fioretos. Den hoppades/trodde jag skulle få Augustpriset, det blev en annan papparat som hamnade i fokus istället.
På söndag blir det nog en extra trisslott till far.
När årets augustprisnominerade titlar tillkännagavs var jag glad över att redan ha ställt mig i bibliotekskö på Johannes Anyurus papparoman En storm kom från paradiset. Tyvärr har jag inte läst mer än någon enstaka text, dikt, av författaren tidigare så jag har ingen slags relation till hans författarskap, men heller inga förväntningar på hur det ska vara.
I romanform berättar Anyuru om P, som i Pappa, och om hans dramatiska år som ung man. Språkligt märks att författaren är poet, formuleringarna är bildrika, och både exakta och undanglidande. Det passar väl ihop med de surrealistiska situationer som P hamnar i när han, efter att levt ut drömmen om att bli pilot i Grekland, återvänder till sitt Afrika för att fängslas både kroppsligt och själsligt. P blir sedan en av de som lämnar landet, kontinenten, medan andra stannar kvar, kämpar och kanske offrar sig. Vad hände där borta? Är en fråga han bär med sig. Det är en livserfarenhet jag tänker att många delar, det att ha lämnat och kanske, i alla fall i egna ögon, svikit. Jag hoppas jag aldrig behöver göra det valet.
P lever inte mer, och i nutidsbilderna i boken är han svårt sjuk. Men hans liv finns bevarat i Anyurus roman. Det är inte någon ljus kärlekshyllning, men heller ingen uppgörelse. Det är en ärlig, äkta berättelse om ett levnadsöde som har ett värde långt utanför den familjära kretsen.
Tidigare i år läste jag en annan av årets romaner om fäder, Halva solen av Aris Fioretos. Den hoppades/trodde jag skulle få Augustpriset, det blev en annan papparat som hamnade i fokus istället.
På söndag blir det nog en extra trisslott till far.
måndag 5 november 2012
Fem ljus på tårtan
Fem år. Ett halvt decennium. Så lång tid har jag aldrig ägnat åt någon hobby. Förrän nu. För idag är det fem år sedan Hermia Says började fyllas med innehåll! Snart 1170 inlägg har skrivits, och bilder har postats. Men det hade inte varit samma sak om det inte fanns någon läsare. Jag är väldigt glad över att du är här och hälsar på och ibland gör ett avtryck, lämnar en kommentar.
Låt oss fira med en missnöjd läsare och hoppas vi lyckas bättre i våra val av litteratur...
Låt oss fira med en missnöjd läsare och hoppas vi lyckas bättre i våra val av litteratur...
söndag 4 november 2012
Lidmansk knäpp?
Här hemma växer både bok- och skivsamlingen (ja, vi köper fortfarande fysiska skivor (och böcker)) medan hyllplanen förblir desamma. Så de senaste dagarna har min kärlek och jag rensat, flyttat om, rensat, flyttat om. Det gör att vissa saker framträder på ett lite nytt sätt, att jag får syn på böcker som stått på sin plats nästan obemärkt. Till exempel den här
En gång för länge sedan läste jag Sara Lidmans jernbaneepos, i samband med det köpte jag Bära mistel på ett antikvariat någonstans. Men jag har varken läst den, eller Regnspiran som föregår. Nu påminns jag om boken, och tänker att det nog snart är dags att låta den lämna hyllan för att läsas.
Dagen därpå promenerar maken och jag till Konstcentrum. Där får jag syn på senaste numret av den norrländska litteraturtidskriften Provins och blicken dras till framsidans rubriker.
En av dem handlar om hur författaren Ida Linde nyläser.. ja, just det Sara Lidmans Bära mistel!
Som jag älskar när detta händer! När sådan här litterär synkronicitet uppstår. Ungefär som när jag läste Krilon-trilogin, eller när jag tog ned Saabyes cirkus från bibliotekshyllan. Litterära krokar uppstår och jag känner mig härligt intertextuell!
En gång för länge sedan läste jag Sara Lidmans jernbaneepos, i samband med det köpte jag Bära mistel på ett antikvariat någonstans. Men jag har varken läst den, eller Regnspiran som föregår. Nu påminns jag om boken, och tänker att det nog snart är dags att låta den lämna hyllan för att läsas.
Dagen därpå promenerar maken och jag till Konstcentrum. Där får jag syn på senaste numret av den norrländska litteraturtidskriften Provins och blicken dras till framsidans rubriker.
En av dem handlar om hur författaren Ida Linde nyläser.. ja, just det Sara Lidmans Bära mistel!
Som jag älskar när detta händer! När sådan här litterär synkronicitet uppstår. Ungefär som när jag läste Krilon-trilogin, eller när jag tog ned Saabyes cirkus från bibliotekshyllan. Litterära krokar uppstår och jag känner mig härligt intertextuell!
fredag 2 november 2012
Kulturtoppen! Oktober
Under sommarens semesterveckor lånade jag en idé från Arbetarbladet, nämligen Kulturtoppen, som varje fredag summerar fem kulturella topphändelser. Nu är det så att jag saknar min lista, som fick mig att tänka till, se tillbaka och minnas. Därför återkommer Kulturtoppen här på bloggen fast månadsvis. Jag är enväldig - men inte opåverkbar jury.
Kulturtoppen - oktober 2012
1. (ny) Bokspaning i Alfta. En hel helg med lästid och bokprat omgiven av Hälsinglands vackra natur och trevliga människor. Även på en oordnad lista måste det komma först!
2. (ny) Den kaukasiska kritcirkeln med Folkteatern i Gävleborg. Mästerligt skådespel i märkligt tält.
3. (ny) Konsert med Gävle symfoniorkester. Musikyra och musikaliska rysningar genom bl a Tjajkovskijs violinkonsert!
4. (ny) Christer Strömholm på Fotografiska. En dag i Stockholm med stark, tankeväckande fotokonst.
5. (ny) Min kamp 5 av Karl Ove Knausgård. Läsglädje i tegelstensformat.
Tidigare kulturtoppar på bloggen.
Kulturtoppen - oktober 2012
1. (ny) Bokspaning i Alfta. En hel helg med lästid och bokprat omgiven av Hälsinglands vackra natur och trevliga människor. Även på en oordnad lista måste det komma först!
2. (ny) Den kaukasiska kritcirkeln med Folkteatern i Gävleborg. Mästerligt skådespel i märkligt tält.
3. (ny) Konsert med Gävle symfoniorkester. Musikyra och musikaliska rysningar genom bl a Tjajkovskijs violinkonsert!
4. (ny) Christer Strömholm på Fotografiska. En dag i Stockholm med stark, tankeväckande fotokonst.
5. (ny) Min kamp 5 av Karl Ove Knausgård. Läsglädje i tegelstensformat.
Tidigare kulturtoppar på bloggen.
Agent 007 på nya uppdrag
Den nya Bondfilmen överraskar genom att dröja sig kvar även nu, dagen efter att jag sett den. Annars försvinner de snabbt ur minnet, agentfilmerna som jag oftast redan medan de pågår har svårt att hålla rätt på. Men inte den här. Den har en historia som fungerar och skådespelare som jag känner igen och kan hålla isär. Det är verkligen en riktig jubileumsfilm - med festliga blinkningar till tidigare upplagor. Den nye unge Q (Ben Whishaw från bl a fina Bright Star) är en kvick tekniker som minsann inte längre sysslar med exploderande kulspetspennor.
Även skurkarnas metoder är mer sofistikerade, men en skurk är ändå alltid en skurk som inte skyr några medel. Årets storbov, Silva, spelas känsligt och maniskt av Javier Bardem och är en svår motståndare för en härjad, hårt ansatt och skadad Bond.
Och de tidigare svenska bondbrudarna har här fått ge vika för en svensk skurk genom Ola Rapace som far som ett jehu över hustaken i Istanbul.
Jag tror det är bra att regissören inte är sprungen ur actionfilmerna, Sam Mendes har ju gjort t ex American Beauty och Revolutionary Road. En Bondfilm utan explosioner, biljakter mm hade inte gått att känna igen men det känns att stor vikt lagts vid karaktärerna och relationerna mellan dem i Skyfall. Det gör att det känns nytt och spännande, och tillför något utöver den avancerade tekniken och de fysiska utmaningarna. Dessutom är den smart rolig, på det där engelska viset och utan minsta antydan till plumphet. Till den goda stämningen bidrar till stor del Bonds nya skjutfarliga kollega, spelad av Naomie Harris.
Det gör mig också väldigt glad att MI6:s högkvarter nu också inhyser Ralph Fiennes. Daniel Craig är i mycket gott, brittiskt, sällskap och Skyfall är inte bara en bra Bondfilm - den är en riktigt bra film!
Ett tips är att kika på bilprogrammet Top Gears Bondspecial som är ett djupdyk i Bondbilar, tekniska klurigheter och kuriosa från filmerna.
Och så läs vad JennyB/Kulturdelen skriver om Skyfall! Hon ser precis som jag fram emot fler filmer med Daniel Craig som 007.
torsdag 1 november 2012
Knausgårds 5:a
Sent igår kväll läste jag de sista sidorna i Min kamp 5 och lusten är nu stor att direkt börja om från början - inte med denna tegelsten utan från allra första början med band ett och två. För ju mer jag läser desto mer fascinerad blir jag av hur Karl Ove Knausgård arbetat med strukturen, med berättarplanen, och jag vill få fatt i den! Se igen hur bit läggs till bit, hur historien berättas baklänges, eller med början i mitten, eller hur händelser tas om med fler eller färre detaljer på ett lite annat sätt.
Skrivandet ger till slut utdelning och Knausgård blir ett namn i de litterära kretsarna. Men vägen dit är plågsam och skrivandet är, när det inte flyter, en fruktansvärd vånda. Ur våndan kommer texter som leder till stor läsarlycka. Tänk vilken bra författare han är - och att han finns här och nu!
Knausgårds kamp går vidare. Nu har jag två delar kvar och dessutom En tid för allt och debuten Ute av verden olästa.
Knausgårds 1:a
Knausgårds 2:a