Rekrytering

Nu har hockeyfebern gått ned och längtan efter andra sorters kulturupplevelser, som blivit en smula eftersatta de senaste veckorna, är stor. Igår laddade vi därför spelaren här hemma med film.

Huvudjägarna är förstås baserad på Jo Nesbøs roman med samma namn. Maken har läst boken och viskar ibland om skillnader och likheter, så får jag en bild också av texten när jag ser filmen. Det finns filmer i den här genren som jag är väldigt svag för, där brottslingarna är så där charmiga och brotten klurigt uttänkta, så som i t ex Ocean's Eleven eller Äventyraren Thomas Crown. Huvudjägarna har den smarta konstkupparen men anslaget är betydligt mer våldsamt än i de andra två, samtidigt som humorn, när den finns där, har mörkare stråk utan någon Clooneysk glimt i ögat. Det är rysligt och välspelat och norskt. 

Vatikanen är spelplats för Nanni Morettis film Vi har en påve där en ny påve ska utses. Efter mycket vånda lämnar kardinalerna sina röstsedlar - men den stackars valda påven klarar inte pressen, får panikattack och flyr ut i Rom när samtalen med terapeuten inte fungerar. Men en påve på rymmen är inget man talar högt om - istället mörkas det hela. Ingen får lämna området, inte heller terapeuten som snart aktiverar de äldre herrarna. Moretti slarvar bort påven lite där på Roms gator, han lämnas mellan komedins skratt och allvarets eftertänksamhet. Det är trivsamt och humoristiskt och italienskt.