Mest brukar jag bli ganska trött på författare som blir så där nästan överdrivet upphaussade, trött på deras bok som känns avverkad redan innan jag fått den i min hand. Men ibland gör detta mig istället extremt lässugen, så att läsplanen direkt ändrar riktning. Så hände när Jonathans Franzens namn plötsligtfanns överallt. I väntan att komma först i bibliotekskön till hans nya Frihet läste jag den tidigare Tillrättaläggnaden från 2001. Och om den nya är i samma stil så vet jag att jag har en stor fet karamell att se fram emot.
Franzen beskrivs som en realistisk författare. Men han har ett sätt att handskas med verkligheten så att den ses från ett lite annat håll, i en lite annan nyans. Det är helt enkelt lite crazy. Och detta är något som jag tycker väldigt mycket om - det oväntade, det överraskande, det som sätter romanvärlden i gungning.
I Tillrättalägganden möter vi familjen Lambert, i dåtid och nutid. I nutiden tjatar mamma Enid på de tre barnen att komma hem till Saint Jude för "en sista jul". De vuxna barnen lever till synes lyckade liv - Gary har snygg fru och tre barn, Denise är superlyckad kökschef och Chip är journalist på Wall Street Journal. Jorå. Men inget är vad det verkar vara. Gary är kroniskt deprimerad och utsatt för övervakning och psykisk terror i sitt hem, Denise har fått sparken från sitt toppjobb på grund av en kärleksaffär, och lillebror Chip skriver men definitivt inte i den tidning hans mamma tror, han har snarare rätt skumma affärer för sig och har tidigare blivit uppsagd från en universitetstjänst efter att ha haft ett förhållande med en student. Syskonen är betydligt mer mänskliga än deras mor tror - och mer komplexa. Inte heller Enids liv är någon dans på rosor; hon lever med barnens far Alfred som har Parkinsons sjukdom och visar det sig en alltmer tilltagande demens.
Författaren berättar växelvis om de olika personerna, och ger läsaren mer än vad familjemedlemmarna ger varandra. Jag fascineras ofta av hur man för det första kan ens fantisera ihop en historia och sedan hur man kan iscensätta den på ett intrikat vis utan att tappa tråden, blanda ihop begreppen eller tappa bort läsaren. Franzen är en väldigt skicklig intrigmakare, han bygger berättelsen både snirkligt och finurligt. Mig har han i sitt grepp från första sidan för visst vill jag veta mer om hur dessa personer hamnade där de är och hur de ska klara sig ur de situationer författaren försatt dem i. Det är levande berättat och lätt att leva sig in i denna amerikanska värld där man åker på kryssning i fartyg med namn "Gunnar Myrdal". Det är ett panorama över en tid skildrat genom just denna familjs vedermödor. Det är ibland grymt och tragiskt. Men hela tiden på ett ytterst smart och smakligt sätt grymt underhållande. Nu väntar jag ivrigt på nästa roman, där familjen inte heter Lambert utan Berglund.
Ända sedan Tillrättalägganden kom ut har jag vacklat mellan att vilja och inte vilja läsa Jonathan Franzen. Det är inte automatiskt så att jag misstror en hausse, men jag har något emot att bli en i mängden av dem som läser och hyllar. Men av det du skriver låter han ju riktigt bra. Historierna i båda böckerna låter intressant och relevant, och om du tycker att han är bra på att sätta kött på benen, så tror jag att böckerna är något för mig.
SvaraRaderaJa, men den skulle nog kunna vara något även för dig. Det var en riktig Roman att läsa, med många vindlingar. Inte brådjupt på något sätt, men heller inte bara yta. Berättarglädje, tror jag man kan sammanfatta det med.
SvaraRaderaJag är nu halvvägs inne i Frihet- och måste säga att jag är helt absorberad. Franzen har ett sätt att skriva så att människor & miljöer känns så levande, så äkta. Historien och språket bara böljar fram och man vill verkligen leva med boken och följa dessa karaktärers liv. Detta är riktigt, riktigt bra, och för en gångs skull förtjänas haussen absolut:)
SvaraRaderaJa, den är riktigt bra! Han är duktig, Franzen.
SvaraRadera