Den siste greken

Medan ovädret rasar utanför ägnar jag min lediga dag åt att smälta en synnerligen stark och annorlunda läsupplevelse. På ett helt eget sätt* berättar Aris Fioretos sin grekiska hjältesaga, fast egentligen är det väl en encyklopedi över utlandsgreker som återges?Den är en lek med verklighet och fiktion som rör sig från tidiga 1900-talets utsatthet och fördrivandet av greker från Smyrna** till 60-talets Sverige där det spelas krocket och trafiken omläggs till höger. Jannis är läsarens drömmande hjälte och underbara lekkamrat. Han lämnar sin kära by, mor och get bland annat efter att ha förlorat familjens åker i spel, en historia av många som återkommer och ges nya dimensioner, för att hamna i Skåne där hans vuxenliv tar sin början. Hos en landsman med familj får Jannis bo och här möter vi pojken Anton, något slags författarens alter ego.

Jannis lär sig att åka skridskor

Nu var Jannis redo. Högtidligt drog han av sig stövlarna och stack ned fötterna i skridskorna han hittat i pannrummet. De tillhörde Manolis och var oanvända. Samt en storlek för små. Därför hade han låtit bli att ta på sig raggsockor, vilket innebar att fötterna var frusna och klumpiga då han gled ned från släden. Och genast föll. Omständligt förflyttade han sig utåt. Han var fortfarande övertygad om att detta var rätt dagen för iskonster, men han hade inte räknat med att det skulle visa sig så svårt att åka skridskor. Efter några värkande skär föll han på nytt. Han reste sig, förvånad över fallet, och föll igen. Is var ett betydligt egensinnigare fenomen än han antagit. När Jannis fallit och rest sig ytterligare en stund konstaterade han att det skulle gå bättre om han tog av skydden.

han lär sig svenska och så smärtsamt vad kärlek kan och inte kan vara. Men någonstans väntar katastrofen vilket jag anat mig till genom att följa de diffusa släktträd som (tack och lov) inleder romanen.

Romanen följer sina egna mönster. Det är associativt och infallsrikt berättat, som läsare vet du aldrig riktigt vad som ska följa härnäst; kronologin är inte helt väsentlig. Romanen uppslukar mig helt och fullt. Jag är ett med texten och vrider och vänder på den för att komma rätt, för att få grepp om historien. Jag förundras över hur mycket författaren får med - det är ett stycke grekisk nutidshistoria, det är historien om två yviga familjer och om band mellan människor som löper kors och tvärs, det är en historia om att komma ny till ett land, en historia om kärlek etc etc. Det är en rörlig text där språket och de olika vändningarna ofta får mig att le - trots att den till stora stycken skildrar starka händelser.

Jag försöker stoppa in romanen i mitt eget tänkta kartotek, tänker att den hamnar någonstans i närheten av Khemiris Montecore och Niemis Populärmusik från Vittula som delar berättar- och språkglädjen. Men min första kontakt med Fioretos som romanförfattare har givit mig en läsupplevelse som känns mer unik än lik och nästan för osannolik för att vara sann. Redan nu har jag börjat undra om jag verkligen läst det jag har läst?

Romanen är nominerad till Romanpriset i P1.

*I DN:s boklördag (100227) en krönika av just Aris Fioretos som något förorättad skriver om originalitet (eller bristen på den).
**Smyrna skymtar förbi även i Alexandriakvartetten. Den slutar inte följa mig.

(Norstedts)