Filmfrossa pågår - del 1

Min och makens alldeles egen tvåpersons-filmsalong öppnar på fredagskvällen med John Cassavetes debutfilm från 1958, Skuggor på Manhattan. Det är fartigt, jazzigt, bråkigt och passionerat i filmen om några unga skapande människor i New York. Extra roligt är scenerna från ett "litteraturparty", tänk litterär salong med drinkar och tjusiga klänningsfodral. För mig som har jättesvårt att skilja ansikten åt tar det ett tag att klura ut vilka som är vilka, till det bidrar att denna film går i svart-vitt. Färgerna svart och vitt har också betydelse för filmens handling då den ger uttryck för ett rasförtryck, detta blir extra tydligt genom filmens kärlekshistoria mellan en vit man och en svart kvinna. Cassavetes har, läser jag, använt sig av okända skådespelare som också fått behålla sina egna namn. Efter en grundidé har scenerna improviserats fram vilket känns; särskilt i dialogen som är naturligt pratig och smågruffig. Vissa scener är uppbyggda på liknande sätt som Seinfeldavsnittens kaféscener. Det händer liksom ingenting, men ändå finns där en mening, ett konstnärligt uttryck. Skuggor på Manhattan är en klassiker som man inte bör ha osedd.