att formuleras. Vet inte om den är klar för skrift än, vet inte om den har substans. Det är något om deckare.
I perioder, som blir alltmer glesa, läser jag genren. Sjöwall/Wahlöö är jag förtjust i, liksom Arne Dahl, Stieg Trenter, Henning Mankell och Helene Tursten. Jag vet inte om jag blivit mer känslig med åren men deckarläsandet har avtagit betydligt.
Att läsa böcker är för mig att leva andra liv än mitt eget, att få påfyllning i tanken och höra andra röster än min egen i huvudet. Många av de romaner jag läser berättar sådant jag aldrig själv skulle kunnat klura ut, om människor eller situationer jag aldrig kommer att möta eller ens vara i närheten av.
De deckarhistorier jag läst ligger närmare verkligheten än många av andra romaner jag läser. Ofta kritiserar eller beskriver genren det samhälle vi lever i, fast ur en kanske skruvad synvinkel. Ett besök hos dn.se ger en historia som mycket väl kunnat diktas upp av en deckarförfattare, tyvärr hann verkligheten före. I all sin hemskhet kommer deckarhistorierna nära varjedaglivet. Närmare än de allra flesta romaner jag läser. Förstår ni hur jag menar?
Vad gör att jag uppfattar en påhittad deckare som en trognare spegling av verkligheten än andra romaner jag läser? En lite märklig tanke: Verkligheten snor historier från deckarförfattarna. Och en till: Tänk om behovet av deckare tillgodosågs av nyhetsmedia - om vi var nöjda med det. Vilka historier skulle deckarförfattarna berätta istället?
Och ja, vissa reflektioner gör sig bäst i det egna huvudet. Och med dagens efterlängtade läsning går det enbart dåligt.
Intressanta tankar. Själv låter jag ofta just det där hindra mig från att skriva om något jag funderar över, att jag inte riktigt får ihop det hela till någon sorts logisk textenhet. Men nu ser jag ju att det faktiskt kan vara spännande att läsa ändå. :-)
SvaraRaderaOch det du säger om tragedien på godset i England var precis mina tankar när jag läste om det också. Vilken dramatisk och tragisk historia!
Intressanta tankar. Dina tankar sätter tummen på spiken på varför jag gillar deckare. För att de avspeglar verkligheten på ett skruvat sätt.
SvaraRaderaSpectatia: Förhoppningsvis kan just kommentarer från andra få mig att förstå vad jag egentligen försöker säga ;-) Men lite knasigt känns det skriva ofärdiga fragment av något oklart..
SvaraRaderaDanny: Och jag som inte kan bestämma mig för om jag överhuvudtaget förstår vitsen med deckare ;-)
Vitsen med Vita nätter är stämningen, den kluriga historien och att den nästan känns som ett resereportage från Shetlandsöarna. Efter att ha läst den vill jag åka dit NUUUU
SvaraRadera