utan ganska ofta jag kommer på mig själv med att be om lov. Be mig själv och maken om lov att blogga eller läsa. Som om jag själv inte tar på allvar att bloggandet är en hobby och läsandet en passion. Som att det att ägna tid åt min egen tanke, min egen fingersättning inte är tillåtet. Inte är nyttigt nog. Och jag kan inte komma underfund om varför! Eller bor i min kropp en alldeles för stor Luther?
Kan handla om vanebeteende - ibland kommer man på sig själv med vanor som egentligen kanske bottnar i ngt litet obetydligt men som man börjat upprepa och sen förstorar tills det är en vana - god eller ej.
SvaraRaderaKan komma på mig själv med liknande beteenden - och jag jobbar ständigt på att bryta dem som jag inte riktigt tycker om!
Ja, kanske har du rätt...
SvaraRadera