läsningen av Cormac McCarthys Vägen. Utmattad lägger jag ifrån mig boken som fått mig att vakna på morgonarna med en stor sorg i hjärtat. Författarens skildring av pojken och mannen/pappan som vandrar över en utbränd jord där ingenting finns kvar mer än aska och grått dis är något av det starkaste jag läst på länge. Vissa scener i den är så skarpa, så obehagliga att jag fysiskt ryggar tillbaka när jag läser. Det är en mardrömsskildring om hopplös överlevnad, en kamp mellan det goda och onda i en värld som redan är förlorad. Minst lika mycket är det ett oändligt kärleksfullt porträtt av en far-son relation.Tack till er som mer eller mindre ihärdigt pratat och tipsat om den.
Hmm, verkar definitv läsvärd, men å andra sidan vet jag inte om jag vågar läsa den i Gbg, tänk om jag känner mig jätteynklig sedan? :)
SvaraRaderahm.. jag var glad att jag hade fint sällskap i närheten när jag läste den, faktiskt...
SvaraRaderaMåste också läsa den. Så många som tipsat om den. Men det känns lite avskräckande eftersom den verkar så hemsk och obehaglig.
SvaraRaderaEmm: Ja, nog framkallar den en del ängslan men eftersom boken är så bra är den värd sin oro.
SvaraRaderaJag är så glad över att du tyckte att den var bra! Vägen är det bästa jag läst på mycket länge.
SvaraRaderaElla: Ja, det var verkligen bra läsning. Tyckte oväntat mycket om den, faktiskt.
SvaraRadera