Deppigt i Paris

Eftersom jag inte heller var så himlastormande förtjust i Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam så blev jag nyfiken på Bokhoras tips om Marie Desplechins roman Utan mig. Halvvägs in i boken är jag dock inte fast… Stör mig tyvärr på en del saker i, där språket är en sak. Och då i första hand det som jagpersonen i boken använder, det känns helt enkelt inte naturligt. Och så undrar jag över dessa tunna, sköra tjejer med svarta ringar under ögonen. Vilka är de och vad vill författaren säga? Är det den kvinnliga offerrollen som skildras eller vad? Det finns något romantiserande över detta dåligmående som jag har svårt att ta till mig. Tänker att ”Hallå, ryck upp er!” Men det kanske bara är jag som är kallhjärtad? Och vad bokens poäng blir återstår att se.