söndag 29 januari 2017

La la Ester

Allt som var viktigt gjorde Ester Nilsson avsiktligt på impuls, detta för att slippa hindras av förnuftets kloka invändningar.


Ett fredagsnöje på mitt jobb biblioteket är att läsa helgbilagan till Dagens Industri. I det glansiga bladet går att hitta intressanta intervjuer, framtidsspaningar, bokrecensioner och annat roligt. I fredags läste jag en intervju med Lena Andersson, gjord med tanke på att hennes Egenmäktigt förfarande om Ester Nilsson och Hugo Rask tagit plats på scenen. Journalisten erkände för författaren att hen inte läst uppföljaren Utan personligt ansvar och det har, kom jag på, inte jag heller. Men nu under helgen har jag rättat till den kulturella bristen och återsett Ester och lyssnat till väninnekören. 


I Utan personligt ansvar har fem år gått sedan relationen till Hugo tog slut. Ester har blivit jämnårig med mig, 42, och skrivit sin första pjäs. På genomläsningen av den får hon och skådespelaren Olof Sten kontakt och börjar träffas. Och de kommer att ses under några slitsamma och oroande år. Det är fantastiskt på alla sätt och vis, närheten, intimiteten, samtalen men Olof bedyrar hela tiden att de inte har någon relation. Han bär inget ansvar. Men han är väldigt gift utan någon som helst tanke på att lämna sin fru. Han uppmuntrar och avvisar i samma andetag, inkonsekvent leker han kanske omedvetet med Esters heta känslor. 


Som läsare våndas jag med Ester, önskar att hon ska dumpa den här tölpen samtidigt som jag vill att han ska frigöra sig från sitt äktenskap... Och precis som en av väninnorna tycker jag det verkar så fruktansvärt jobbigt; detta hit-och-ditande, smygandet och smusslandet. Stackars Ester får hela tiden motstridiga besked - Olof vill ses men ska inte lämna sin fru, kan inte vara utan Ester men är också nedlåtande och elak. Ester viker ned sig i sin omfamnande kärlek, köper till och med en ärtig bil för att kunna skjutsa den åtrådde och åka till honom på turné. Till mitt Gävle kommer hon tyvärr inte, men Olof är här. Ester och väninnekören tolkar och försöker förstå, ibland står inte heller de ut med varandra.


Elin lyssnade och deltog med tolkningar. Men till slut sa hon att det också kunde vara så enkelt att Ester hade träffat en riktig skitstövel.


Jag tycker så mycket om det jag läser! Språket så precist, analytiskt och roligt och tonen är helt rätt för sin berättelse. Och så finns här en del kul blinkningar till den verkliga kultursfären. Författaren bjuder på ett djupdyk i ett par människor vars relation inte är någon relation i ett Stockholm där års- och högtider avlöser varandra och samspelar med icke-relationens status. 


Nu ska jag läsa om Egenmäktigt förfarande för att om några veckor se uppsättningen av den på Scalateatern i Stockholm. Det ser jag så mycket fram emot!

söndag 22 januari 2017

Älskare, mysterier och krig

För någon vecka sedan flög jag genom Lina Wolffs De polyglotta älskarna. Romanen har så många spännande teman, ingångar, symboler, detaljer och idéer att klura på. Berättelsen är tredelad och skildras i en spännande uppbruten kronologi. Fokus skiftar mellan olika personer men i centrum finns också ett manus. Här är längtan, drömmar, blickar, speglar, litterära referenser, en förbannelse, hämnd och begär i en saga för vuxna. Wolffs roman känns osvensk som helhet (på ett mycket positivt sätt), har en intellektuell botten och ett blixtrande språk. Den här var verkligen en läsupplevelse.


Även i Alejandro Zambras Vägar hem finns ett manus, en text som ska bli skriven och delar av den utgör också den korta romanen. Detta är en historia om vad som egentligen hände i författarens närhet och barndom 1985 när Pinochet hade makten i Chile. Nu ser berättaren tillbaka och ställer frågor till och ställer mot väggen de som var vuxna då. Vilken var deras roll i våld och angiveri? Det är svåra frågor, och kanske blir de aldrig på riktigt ställda? Författaren rör sig mellan romanen i romanen och den omgärdande texten. Vad hände, vad hade kunnat hända och hur långt sträcker sig ansvaret? Barndomsminnen varvas med berättarens liv som vuxen på ett bra sätt.


Under julen läste jag H.-K. Rönbloms debutdeckare, nu har jag läst den andra som jag tyckte mycket mera om. En man hittas död i fiktiva Sundhamn och Paul Kennet misstänker att det inte är ett pojkstreck som polisen först tror. Så börjar han nysta i det som hänt, vilket inte uppskattas av alla. Ett trevligt tillskott i Höstvind & djupa vatten är Pauls syster Susanne som flyttat in hos honom efter en uppbruten förlovning. Det är roligt att träffa på ett mysterielösande syskonpar där det inte uppstår någon spänning som i t ex trion Puck, Einar, Christer. Och så är den så roligt och fyndigt skriven! Var jag för trött för att uppfatta eller uppskatta det i första delen, tro? Paul Kennet var ju ett riktigt trevligt, piprökande, sällskap!


Arkadij Babtjenko skriver då och då rapporter från dagens Ryssland i DN. Han deltog själv i både första och andra Tjetjenienkriget och omsätter nu delar av sina upplevelser i romanform. I Dagar i Alchan-Jurt följer läsaren unge Artiom som befinner sig mitt i kriget, närmare bestämt i utkanten av en tjetjensk by som intagits av rebeller. Soldaterna lider av att vara uselt rustade, mat och vatten saknas och det är svårt att veta vem som egentligen är fiende. Det är farligt, fruset, fruktansvärt och situationen saknar mening. Babtjenko skriver levande, som läsare är jag tyvärr där i det hemska, och med svart humor. 


Om jag har ett läsmål i år så skulle det kunna vara att inte undvika det obehagliga, att komma livet närmare och gå ännu lite mer på djupet. Babtjenkos text passar in i den intentionen. Det gör också Zinkpojkar av Svetlana Aleksijevitj som jag läser just precis nu. 

lördag 7 januari 2017

Gammalt och nytt, ryskt och tyskt - årets första läsning

Till min stora lycka kunde jag inleda det nya året med en ledig vecka! Eftersom särskilt senhösten satte min arbetskapacitet på prov var det efterlängtade dagar. Större delen av veckan har jag växlat mellan sköna läsplatser i hemmet, förutom under en dags avstickare till Stockholm. Några riktigt bra böcker har jag fått njuta av, här ett försök till sammanfattning - mest för minnet men också som tips förstås.

Något ryskt hör den här årstiden till, Tolstojs tegelstenar har tidigare vintrar gett minnesvärda lässtunder. Men nu läste jag något nättare till omfånget nämligen Fäder och söner av Ivan Turgenjev. Han berättar om en tid då nya idéer möter gamla, om en son som återvänder hem i sällskap med sin värdeförnekande vän. Här är kritiska diskussioner men också överraskande och omkullkastande kärlek i fina salonger och raska resor med häst och vagn. Tidigare har jag läst Ett adelshem av samma författare och eventuellt något mer.

Säker är jag på att jag nu läst alla översatta fina verk av Kim Thúy. Äntligen lånade jag hem senaste Vi, som är så vackert formgiven både på utsida och insida. Bao Vi som bokens berättare heter talar tidigt om att hon inte lever upp till sitt namn. Enligt namnet är hon pytteliten men dyrbar, i själva verket är hon lång och syns högt över sina kompisar. Sparsmakat, med perfekt valda ord, berättar författaren om Vis flykt från Vietnam med båt till så småningom Kanada. Här formas livet på nytt och liksom väl alla unga formar Vi också sig själv, på ett sätt i krock mot vad som förväntas av henne. Det är enkelt om det komplexa, om att komma bort och kanske hem.

Abdellah Taia har jag länge velat läsa och först ut blev Frälsningsarmén, en självbiografiskt baserad roman. Han berättar om en lillebrors beundran för sin storebror, om det egna uppbrottet som för jaget från Marocko till Genève där studier, men också fördomar, väntar. På vägen mellan de båda platserna sätter en relation med en annan man spår. Det är flytande, poetiskt och mycket bra.

En roman som attraherar redan genom framsidan är En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel. Texten från 1941 tar plats i Wien några år tidigare, 1936. Leonidas står högt på samhällsstegen och fyller den dag boken utspelas 50 år. Bland de maskinskrivna breven i dagens postskörd finns ett handskrivet kuvert som direkt påverkar jubilaren. Det låter slitet men jo, det förflutna kommer ikapp honom. Så väcks minnet av en kvinna han som ung älskade och svek, och samtidigt rädslan för att det han har nu äktenskap och pengar ska försvinna. Om lögn och tomhet, om kärlek som hade kunnat bli. Allt i skuggan av det tilltagande hotet mot den judiska gruppen. En lite dyster och mycket läsvärd wienervals. 

James Wood är en framstående litteraturkritiker i USA. Jag har inte läst hans kritik men blev nyfiken på hans bok Så nära livet man kan komma som handlar om skönlitteratur och läsning. Till en början tycker jag texten är snårig, jag kommer att behöva läsa om för att ta den till mig helt och fullt. Men det är en personlig text om vägen in i litteraturen, om författarens detaljmedvetenhet som kräver en noggrann läsare, om litteraturkritik som "ett lidelsefullt återberättande" bland annat. Min förhoppning var att utveckla mitt eget läsande genom Woods reflektioner och kanske blir det så? Det är hur som helst en hängiven läsare som berättar för en annan hängiven läsare, det är bra nog.

Ibland kommer jag ihåg att titta på fredagsupplagan av Go'kväll som ju innehåller bok- och filmtips. Som tur var gjorde jag det ett par veckor innan julhelgen när Göran Everdahl rekommenderade återutgivna Slutet på historien av Graham Greene. Greene har stått länge på läslistan och nu fick jag äntligen den inspiration jag behövde för att lägga boken, i en äldre upplaga dock, i den fysiska traven. Och oj, vilken läsupplevelse det blev! Historien känns nästan banal att återge. Två män möts efter att inte ha sätts på länge, den ene Henry är gift med Sarah medan den andre, Bendrix, varit deras gemensamma vän och hennes älskare. Nu lättar Henry sitt hjärta; en tredje man tycks ha tagit sig in i Sarahs liv. Svartsjukan blir stor för både Henry och Bendrix, det resulterar i att en privatdetektiv anlitas för att ta reda på vad Sarah har för sig. Till en början återges förloppet och tiden som var innan genom Bendrix ögon, han är även jagberättaren/författaren. Han är en svartsjuk man, rädd för att Sarahs kärlek ska ta slut är han istället för varm och omtänksam självisk och hård. Sarah slits mellan de båda männen och så småningom kommer även hennes bild av händelserna fram. Samtidigt som hennes förehavandet i bokens nu träder fram. Berättelsen skildrar London 1946 men med återblickar alltså till en tid då staden utsattes för bombräder. Det här är en djup, bitvis filosofisk och väl upplagd berättelse om kärlek och svartsjuka men också om religion och tro, om att ingå avtal med Gud. Romantexten tar fäste långt in i mig och känslan av den har dröjt sig kvar. 

På fina Söderbokhandeln i Stockholm gjorde jag årets första bokinköp. 

Med Eugen Ruges familjehistoria Den tid då ljuset avtar, utspelad i DDR, avslutar jag min nyårsledighet. 


Hoppas ni alla har fått en fin lässtart på året! 


måndag 2 januari 2017

Läst 2017

1. Fäder och söner av Ivan Turgenjev
2. Vi av Kim Thúy
3. Frälsningsarmén av Abdellah Taia
4. En kvinnas blekblå handskrift av Franz Werfel
5. Så nära livet man kan komma av James Wood
6. Slutet på historien av Graham Greene  
7. Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge
8. De polyglotta älskarna av Lina Wolff
9. Vägar hem av Alejandro Zambia
10. Dagar i Alchan-Jurt av Arkadij Babtjenko
11. Höstvind & djupa vatten av H.-K. rönblom
12. Utan personligt ansvar av Lena Andersson
13. Gudarna av Elin Cullhed
14. Masja av Carola Hansson
15. Vända hem av Yaa Gyasi
16. Levande och döda av Han Kang
17. Binas historia av Maja Lunde
18. Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter 
19. Ingenstans att vila sitt huvud av Francoise Frenkel
20. Smultron, bröllop och döden av Kristina Appelqvist
21. Audrey-flickorna av Monika Björk
22. Sorgen bör svart fjäderdräkt av Max Porter
23. Ingenstans att vila sitt huvud av Francoise Frenkel
24. Vi faller av Anna Platt
25. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
26. Den döende dandyn av Mari Jungstedt
27. Brajabiblioteket av Per Berg
28. Blybröllop av Sara Paborn
29. En enastående karriär av Martin Engberg
30. Den sista kvinnan av Audur Ava Olafsdottir
31. Maigret på nattklubb av Simenon
32. Mödrarnas söndag av Graham Swift
33. Mocka av Tatiana de Rosnay
34. Huset du älskade av Tatiana de Rosnay