tisdag 30 december 2014

Wolf Hall - briljant läsning

Det var ju alldeles fantastiskt att få avsluta året med det som visade sig vara årets bästa bok! Hilary Mantels Wolf Hall är så elegant skriven att det glittrar om de drygt 600 sidorna. Så här i efterhand kan jag inte redogöra för de många förbindelserna i boken men väl i den var jag hela tiden ett med berättelsen.
Jag är inte särskilt bevandrad i historia och Henrik VIII var för mig mest en kung med många fruar. Nu har jag bättre koll på den brittiska kampen mellan kronan och kyrkan men främst har jag lärt känna en av männen i bakgrunden - Thomas Cromwell - som hos Mantel alltså är i förgrunden.

Redan i första kapitlet när Cromwell flyr sin brutale far greps jag av historien, av pojken som från påvra förhållanden blir en man med stor makt. Så kämpar han för sin kung mot kyrkan för att kungen ska få sin skilsmässa och på sikt en vagga med en son. Cromwell är en smidig strateg och taktiker som rör sig hemvant i alla möjliga miljöer och som listigt för sin kungs talan eller ibland får honom dit han vill. Men han är också en husbonde med ett stort hjärta som hjälper och ser de sina men även en ensam man som drabbats tungt av sorg. Mantel skildrar fint både Cromwells offentliga och privata liv - och genom honom 1500-talets Europa och de strömningar som var i svang där.

Det sprakar i berättelsen, i samtalen vid matbord och i kammare, i mötena mellan de många människorna. För här är väldigt många människor så jag återkommer ständigt till personförteckningen med dess mer än 10 Thomasar (ett antal som även vid något tillfälle tycks roa dem själva). Ibland tror jag mig borttappad i texten, men författaren fångar upp och efter en stunds läsning vilar jag i texten, förvissad om att jag kommer att ledas rätt.

Romanen må utspelas på 1500-talet och sättet Mantel skriver på flirtar med tiden, men det är få författare som får en text att svänga så. Allt lever hos Mantel - språket, dialogerna, vitsarna! En eloge därför till översättaren Jesper Högström som gett så fin svensk dräkt åt denna briljanta text.

Det här är så stort, större än alla "hyper". Att läsa Mantel är att vara med om när litteraturhistoria skrivs för framtiden, jag är helt övertygad om att hennes text kommer att leva långt efter oss alla. Jo, jag är nästintill överväldigad av Wolf Hall, på det mest positiva sätt. Nu väntar lite annan läsning innan jag med stor förväntan och längtan fortsätter med För in de döda.



Några andra, av alla som läst, är


Kulturdelen
Och dagarna går
Bokmania

måndag 29 december 2014

Läsårskrönika 2014

När jag ser tillbaka på året som snart gått tänker jag på det som de stora resornas år, men året har också bjudit på en del fina läsupplevelser och en ny arbetsplats. Jag hoppas att 2015 kommer att föra med sig stor, fantastisk och briljant läsning, riktigt fina kulturella utsvävningar och resor. Och så önskar jag mig ett varmare, öppnare och rymligare Sverige.

Gott nytt år!


Januari: En klassikerläsning inledde året och så upptäckte jag tack vare ett tips någonstans den amerikanska och kulturnördiga podden Slate's Culture Gabfest som jag haft mycket kul med under året.
Februari: På väg mot Göteborgs filmfestival läste jag med stort nöje Martina Montelius Främlingsleguanen. Annars såg jag mer film eller konst som t ex Ola Billgrens målningar än läste böcker under årets kortaste månad.
Mars: Minnet av mars domineras helt av New York! Äntligen fick jag se denna stora hett efterlängtade stad - där frös jag i bitande vinterkyla, trivdes som fisken i vattnet och dit längtar jag tillbaka. Jag lät mitt intresse för litteratur och konst blomma ut - det erbjöds så att säga ett och annat tillfälle för det. Hermia Says gjorde också sina första trevande försök på Instagram.
April: Under månaden läste jag den ena boken efter den andra bland annat en av Claire Messud som jag först bläddrat i på Library Hotel i den där staden New York. Och så tramsade jag mig med små påskkycklingar.
Maj: Efter att ha plöjt Donna Tartts Steglitsan i paddformat började jag räkna mig till e-boksläsarna. Men romanen hade verkligen inte behövt vara så himla lång. Det gick alldeles utmärkt att sitta ute och läsa, t ex Torgny Lindgren. Och så bytte jag ju jobb, från ett stort bibliotek till ett litet men med samma fina arbetsgivare.
Juni: På jobbet hittade vi på litterära landskamper medan fotbolls-VM pågick. Vem som vann minns jag inte. Jag oroade mig över att inte ha någon vettig semesterläsning i sikte och däckades av Knausgårds sexa.
Juli: I en vecka levde maken och jag franskt liv i Cotignac i Provence. Pittoreskt var det och den hyrda lägenheten erbjöd fina läsplatser. Maurice höll mig sällskap. Strax innan den stora branden härjade i Västmanland nosade jag runt på det fina antikvariatet i Norberg.
Augusti: Många sidor blev lästa denna varma sensommarmånad - några var verkligt bra, några var verkligt mediokra. Mest och bäst - Stoner, Stoner, Stoner - som höll! En toppnotering blev det också för Fitzgerlads Natten är ljuv och förstås Vonnegut med Lövvattnet strax intill. 

September: I valets månad bloggade jag om tre starka böcker som borde läsas av var och en för att påminnas om om vad som har hänt och om vad som kan hända. Och så gjorde jag tillsammans med kollegorna en snabbvisit på Bokmässan där höjdpunkterna för mig var mannen med Twist i samtal med Yukiko Duke och att få titta på inspelningen av Lundströms bokradio.
Oktober: På Sandvikens bibliotek eminenta bokcirkeldag fick jag höra Majgull Axelsson, lästid med tilltugg väntade sedan på hotellet i Högbo. Jag siade långt ifrån rätt Nobelpris i P4 Gävleborg och hittade via en annan booklover på Instagram Den gamla skolan som är ett läsmåste för alla drabbade av litterär besatthet.
November: Hösttröttheten tog överhanden, ett enda inlägg blev skrivet men några fler böcker lästa. En helg i Köpenhamn respektive Stockholm förgyllde tillvaron i mörkret och bjöd på julmarknader, konst och god mat, en kväll njöt jag av Folkteaterns geniala uppsättning av Körsbärsträdgården. Och så föll jag för de förtvivlade människorna. Ungefär så.
December: Nu ligger snön vit, snart är det nytt år och jag har precis avslutat romanen som känns som en klassiker fast den är ny - Hilary Mantels Wolf Hall. Den sätter punkt för läsåret och ribban för kommande läsäventyr.

Läsårskrönika 2012
Läsårskrönika 2013

torsdag 25 december 2014

Se Pride!

Året är 1984 och de brittiska gruvarbetarna strejkar. En grupp homosexuella känner igen sig i deras utsatthet och engagerar sig för deras sak genom att samla in pengar. Efter några mindre lyckade försök får de äntligen kontakt med en man som är villig att ta emot deras utsträckta hand. Detta är upptakten till en vänskap som bryter upp otaliga fördomar och gränser, men som också leder till motsättningar i gruvsamhället som de kommer till. Här finns både pride och prejudice.
Pride skildrar dessa helt verkliga händelser med stort hjärta och mycket värme, kulturkrockar som hade kunnat kännas slitna och förutsägbara ges liv och äkthet. Den kollektiva berättelsen balanseras skickligt mot den individuella, där särskilt några personer träder fram tydligt och speglar deras nu där AIDS är något nytt och där det är stort och farligt att komma ut. 

Pride är två timmars filmglädje - det är så välskrivet, så välspelat och välregisserat! Här finns en hel drös verkliga hjältar! Det är berörande, skratt- och tårframkallande och helt igenom riktigt bra. Jag kommer att tänka på en annan gruvfilm, Brassed Off som skildrar tiden ungefär 10 år senare. Även den en lyckad blandning av allvar med viss del humor. 
En ordination alltså i slutet på året: packa näsduken, uppsök närmsta biograf  som visar Pride och hänge dig åt och inspireras av denna fina film om solidaritet när den är som starkast. 

onsdag 24 december 2014

God och fridfull jul kära läsare!


tisdag 23 december 2014

Var vi gjorda för varandra?

Med viss tvekan om vi verkligen är gjorda för varandra började jag läsa David Nicholls senaste Vi. Och fann till min förvåning att jag trivdes rätt bra i berättaren Douglas sällskap och gladdes över att han inte helt igenom var en vit medelålders kränkt surpuppa, över att berättelsen hade mer spännvidd än så.
https://images-blogger-opensocial.googleusercontent.com/gadgets/proxy?url=http%3A%2F%2F3.bp.blogspot.com%2F-xRcKT4_ZJYw%2FVJkx2PXQQ4I%2FAAAAAAAAGUs%2FP5paYhEUXwI%2Fs1600%2FIMG_20141209_221520.jpg&container=blogger&gadget=a&rewriteMime=image%2F*
I ett desperat försök att rädda sitt äktenskap åker Douglas tillsammans med sin fru (snart kanske ex-fru) Connie och sin vuxne son Albie på en bildnings- och nostalgiresa genom Europa. Allt är minutiöst förberett, resrutten är spikad, hotellrum bokade och besöken på konstmuseerna inbokade. Det visar sig dock rätt snart att Douglas plan inte kommer att hålla. Albie visar sig heller inte dela föräldrarnas intressen och det visar sig också vara svårt att lappa ihop det spruckna äktenskapet. Far- och sonrelationen är dessutom i grunden trasslig och tyngd av det förflutna. De har med andra ord en del att jobba med.

Författaren skildrar med humor och svärta både nutid och dåtid. Douglas och Connie visar sig vara ett omaka par, med olikheter som blir alltmer svåra att överbrygga samtidigt som de förstås står varandra mycket nära, sammanbundna av sådant de upplevt tillsammans. De har ett äktenskap som Douglas är beredd att göra allt för att rädda…

Resglad som jag är var familjens tänkta färd genom Europa en bidragande orsak till att jag valde att läsa boken. Och visst bjuder Nicholls på en och annan stämningsbild från städer som Venedig och Paris, dock präglade av Douglas inte alltför ljusa sinnesstämning. Detta var mitt första möte med David Nicholls, för jag tillhör en av få som inte läst En dag, vi gick rätt bra ihop men är ingen perfekt matchning.

En norsk bladvändare

Jag är alltså sedan en tid tillbaka svag för norska författare som jag ofta tycker utmanar tanken både till form och innehåll på ett intressant och inspirerande sätt. Så jag såg mycket fram emot att läsa Tore Renbergs senaste Vi ses imorgon
Renberg berättar i raskt tempo om några sena septemberdagar i Stavanger. Läsaren får möta några människor vars öden tvinnas samman. Här finns mannen som är i desperat behov av pengar, här är ungdomskärlek med komplikationer, hjälpsamma brottslingar med känslor svåra att tygla.
 

Författaren har skapat ett mörkt samtidsdrama som gör läshastigheten hög, det är en suggestiv bladvändare som i stort sett håller farten från start till mål. Men det krävs en del att hålla ihop 572 sidor, och ibland tänker jag han kunnat ta vara på sidorna ännu lite bättre, att han borde vågat ge vissa personer mer tyngd, djup och utrymme. Men jag instämmer med hans vän och kollega Knausgård som enligt omslaget tycker romanen är "en storartad bladvändare".


Jag har tidigare läst författarens Jag reser ensam.

lördag 6 december 2014

Årets julläsning

Där ute just nu ett tunt snötäcke och på förmiddagen tittade solen fram. Men hösten har varit mörk och tung, har gjort att litteratur jag sett mycket fram emot känts oöverstiglig att ta sig an. Så har verk jag biblioteksköat på olästa fått gå till andra väntande bye bye Beckomberga t ex.

Men nu väntar jul och ledighet och jag hoppas på nya läskrafter för min vana trogen har jag även i år valt ut en efterlängtad tegelsten nämligen
Den väntar otåligt på mig, men först har jag lite annan läsning på lut. Vad har ni på gång som julläsning?

Fox vs Murakami

Paula Fox är ju ännu en författare som nyupptäckts och som på så sätt når nya läsare. Till skillnad från i vissa andra fall (t ex Yates, Williams) så är hon på banan fortfarande och får vara med om sitt uppsving, det är fint att tänka på. 
Jag tyckte mycket om Förtvivlade människor och författarens lite kyliga berättarstil. Paret i New York som kan varandra så väl, men ändå pratar förbi och håller hemligt. Det finns en spänning rätt igenom texten mycket behaglig att del av. 

En bok som inte var lika behaglig var Haruki Murakamis Den färglöse herr Tazaki som blev min läsning efter att the wisdom of readers som följer Hermia Says på Instagram gjort mitt val. En händelse i Tazakis förflutna - hur vännerna där hemma vände honom ryggen - slutar inte förfölja honom i tanken. Så förmås han av en kvinna han träffar att söka upp vännerna från förr. 
Författaren bäddar för dramatiska konfrontationer, särskilt sedan det framkommit att en av vännerna dött, som dock uteblir. Jag har också svårt att "köpa" själva grunden till historien som i mycket bygger på att flera skeenden undgått Tazaki. Det är platt och tillrättalagt och jag måste komma ihåg att sluta tro att jag är en sådan som gillar Murakami. 

Fox-Murakami 1-0