fredag 31 augusti 2012

Excentrisk norrman

Såg du kvällens K special? Alltså inte flingpaketet utan kulturdokumentären. Under tre år har den norske konstnären Pushwagner följts, med kameran nära. Och ibland med konstnären direkt nos mot lins. En excentrisk särling i 70-års åldern är han, som studerat konst, varit hemlös och beroende av droger. Idag är han firad - och världskänd. Ändå var han inte det minsta känd för mig. Hans person är framträdande, han tycks vara en filmares både våta dröm och stora skräck - ingen vet vad som väntar. I all sin skröplighet verkar mannen tankemässigt och även fysiskt vital.

Dokumentären blir i sig ett konstverk, och där finns inte någon traditionell biografisk berättelse, eller någon strukturerad genomgång av hans konstnärskap. Jag hade önskat få en lite tydligare bild av vad denna pop-konstnär åstadkommit. Det jag ser väcker intresse, det ser häftigt (coolt) ut, det är detaljerade skapelser som får blicken att söka sig runt, inåt, framåt. Det är fascinerande att Pushwagner trots sitt flackande liv har skisser och teckningar gjorda från 50-talet sparade, och det är rörande att se hur ömt han handskas med dem, iklädd vita vantar.

För någon vecka sedan läste jag Line av Axel Jensen, så det känns lite speciellt när det visar sig att han var en av Pushwagners nära vänner och filmen visar bilder med konstnären intill vad som skulle kunna vara författarens dödsbädd. 

Något verk av konstnären törs jag inte klippa och klistra in här, tänk om han stämmer mig? Men de finns att upptäcka här.

Ficklampor

Helene Schjerfbeck
Jag tänkte
dina ord
var av eld och sammet

men de var av
färgglatt kräppapper

Jag tänkte
dina ögon
var lågor av eld

men de var ficklampor
som ledde in i en natt



ur Jag i första och sista person 20 polska kvinnliga poeter, av Malgorzata Hillar

(bild och text har inget gemensamt utöver att de associerades samman av mig.)

torsdag 30 augusti 2012

Svettig bokmässeplanering

Visst ska Hermia vara på Bokmässan - i hela fyra dagar! Men mässan i år är inte som den brukar. Istället för att läsa seminarieprogrammet framlänges och baklänges så ägnar jag mig åt att beställa "give aways", mailbombar fantastiska kollegor med mässinformation, klurar på teknik och möbler. Årets bokmässa går i arbetets tecken och som något slags "spindeln i nätet" ska jag klättra runt i den där stora gröna montern som Gävleborg brukar bjuda in besökare till.
Programmet är på topp, mässhumöret likaså. Nu återstår några veckors väntan och hårt arbete innan det är dags att ta plats i vimlet. Hos Gävleborg händer, som på alla ställen på mässan, mycket spännande saker. Du som är litteratur- och kanske filmintresserad rekommenderas en extra koll på lördagen. Här hittar du programmet

Montern är D02:06
Hoppas vi ses!

tisdag 28 augusti 2012

Alla dessa val...

Det är ju som bekant valår i år, inte här men där borta. En bok jag länge tänkt läsa är
Kanske kan den passa för hösten, även om den inte, vad jag vet, innehåller några duellerande presidentkandidater.

Det finns ju val att göra även på hemmaplan. Enligt O, Fiktiviteter eller Stringhyllan vem röstas fram som  mottagare av utmärkelsen med det långa namnet Forma Books Blog Awards? Lycka till önskar jag de tre utvalda! Och håller tummarna för att alla smutskastningskampanjer uteblir.

Eftersom min vän Feelgoodbibliotekarien och jag sällan läser eller gillar lika är jag lite skämtsamt skeptisk till boken man kan vinna. Men jag litar ändå på hennes smak och rekommenderar dig att välja att delta i tävlingen!

måndag 27 augusti 2012

Känslan av ett slut - veckans första bok

Minnet är inte att lita på. Och kanske är det vi minns och bär med oss inte det mest betydelsefulla. Vi väljer våra minnen, bedrägliga skärvor av liv.

Tony har sina minnen av uppväxtår, kamratskap, studier och kärlek. Han bär med sig både sitt livs fröjder och de stora besvikelserna och oförrätterna. I sitt minne är han en upphöjd version av sig själv. När det förflutna dyker upp genom ett brev om ett oväntat och annorlunda arv måste minnena revideras och konfronteras. Tony tvingas kliva ut från centrum av sin egen berättelse, se sitt liv från ett annat perspektiv.

Det går fort att läsa Julian Barnes Känslan av ett slut men tankarna om den tar inte slut när boken slås igen. Kvar finns både frågetecken om min egen uppfattningsförmåga och ännu mer om Tonys. Vilken roll hade han i det som skedde och vilket ansvar är hans, om något?

Texten är både vacker och vemodig, det är en rekapitualtion av en persons liv, när det är närmare slutet än mitten. Barnes skriver klart och exakt, vilket passar väl för den smygande, pusselbitshandling som presenteras. På andra ställen på nätet finner jag diskussioner om vad som egentligen hände, och jag läser dem som för att se facit. Men något facit tror jag inte finns, istället en text med öppningar och ledtrådar åt flera håll som vill väcka frågor för läsaren att fundera över, på samma sätt som Tony tvingas fundera över sitt liv och de minnen han valt. Det är skickligt gjort av författaren. Ja, det är det.

söndag 26 augusti 2012

Söndagsdekadens

Vid midnatt läser jag dessa rader, för att strax därefter slå igen såväl ögon som bok och krypa ned under täcket.
Nu är 2012 års 26 augusti mer moget och jag har läst ut Amor Towles Artighetsreglerna. Romanen startar i januari och har efter ca två tredjedelar nått den åttonde månaden. Året är 1938, platsen New York och den kombinationen lockade mig att läsa den här boken.
Huvudpersonen Katey blickar tillbaka 30 år i tiden till just 1938. Året utgörs av en virvel av händelser och människor. Allt tar sin början i vänskapen med Eve och Tinker, den elegante man som bjuder dem på drinkar. De blir de tre musketörerna, vars förhållande rubbas av en olycka. Katey tar sig igenom det hela utan någon yttre skråma, värre är det för Eve. Katey har överhuvudtaget en fattning och lätthet som gör att hon glider genom boken med huvudet högt och med en flaska gin att ta till när det blir tungt. Jag gillar henne, hur hon med skinn på näsan tar sig från sekreterarvärlden in i förlags- och tidningssvängen och in i nya umgängen och bekantskapskretsar. Hon kommer från enkla förhållanden men de hon väljer att, med oväntad fallenhet, umgås med är New Yorks glamoröser. De tycks alla tillhöra den yppersta societeten, men allt är inte vad det synes vara.

Artighetsreglerna är en snabbt snurrande skildring. Ibland så snabb att jag först i efterhand fattar vad som hänt, såsom att vänskaper i själva verket är förälskelser. Katey är berättaren, men som läsare får jag omvärlden och människorna i den genom hennes ögon mer än jag får del av hennes inre. Så blir vissa av hennes ageranden lite omotiverade, men ändå underhållande och oväntade. Och kanske är det överraskning författaren vill uppnå? Några stycken läser jag högt för min man och upptäcker språkets lätthet och komiska poänger. Det finns en del rätt härliga scener i romanen, och ibland applåderar jag tyst både Kateys och författarens påfund. På omslaget jämförs den stilmässigt med Fitzgeralds The Great Gatsby, vilket nog är lite orättvist mot den nutida författaren. Men detta är en detalj- och miljömedveten blick på en svunnen tid där drinkar dricks i vippande klänning. 

Ibland kan det att vilja bli underhållen och försvinna bort en stund vara skäl nog för valet av bok. 

"Man kan säga vad man vill om de psykologiska nyanserna hos Proust eller om det narrativa spektret hos Tolstoj, men man kan aldrig påstå att Agatha Christie misslyckas med att underhålla. Hennes romaner är enormt tillfredsställande". 

Så har också jag, fast genom Amor Towles, fått några dagars trevlig förströelse, precis som litteraturälskaren Katey fick hösten 1938 när hon läste Agatha Christie. 

torsdag 23 augusti 2012

Det är norskt, det är bra...

"Lika bra att få de överståndet, så jag presenterar mig med detsamma. Jag heter Herman Jacob Waldemar Floed, men jag vill helst att ni säger Jacob till mig. Jacob och ingenting annat än Jacob."
Innanför den här oansenliga pärmen gömmer sig en fräck, fräsch norsk klassiker - Line av Axel Jensen (1959). Nu minns jag inte hur den kom till mig, men någonstans har jag läst att den är en av dessa bra Osloskildringar. Och det är den!

Berättaren är som framgår Jacob. Han återkommer efter att ha varit "till sjöss", vilket inrymmer många olika sorters upplevelser. Nu ska han göra upp med släkten som han flytt ifrån, mamman är död, och pappan psykiskt sjuk. Jacob, som saknar ekonomiska medel hankar sig fram i lånade paltor. Så återser han överraskad Line. Käcka vackra Line. De inleder ett omtumlande, ibland otäckt och svartsjukt, förhållande med ett jazzigt Oslo som bakgrund.

Det är inte många romaner som är så här vibrerande levande, det är miljö och språk i en genial kombination. Inte är han alltid någon trevlig grabb, Jacob, men en romanfigur som bär romanen lätt. Rekommenderad läsning, alltså.

lördag 18 augusti 2012

Från feelbad till feelgood på 204 sidor

Siri Hustvedts Sommaren utan män börjar tungt. Mia blir dumpad av sin man för en yngre kvinna och tappar för en stund förståndet. Hon återhämtar sig hos sin mor nära hemmet för äldre där hon bor och umgås med hennes lika seniora väninnor. Här i sin gamla hemstad ska Mia slicka sina sår, återhämta sig och bli sig själv igen. Så växer romanen fram, liksom Mias engagemang för människorna i sin omgivning.

Större delen av läsningen ler jag, med mun eller ögon. När Hustvedt berättar om poeten Mia är det som har hon släppt de gängse kraven på en romans struktur. Den är intuitiv, pladdrig, virvlande och charmar mig. De kvinnor i olika åldrar som tar allra störst plats, vid sidan av skurken Boris (maken), är intressanta figurer. Jag älskar den gamla Abigail och hennes "förnöjelser", broderade underliggande fräckheter. Kvinnans frigörelse på alla möjliga olika plan är en stark tydlig underström i allt författaren berättar. Deras olika historier skulle kunna räcka till åtskilliga fler romaner. I själva verket är den svikande mannen katalysator för det som författaren låter inträffa i Mias liv.

Ostrukturen är om än charmant och trivsam ibland även irriterande, men när jag ger mig hän och låter tankarnas flöde, ibland i direkt tilltal till läsaren, komma till mig i bokform blir detta till en finurlig roman som klarar att gå från att vara "feelbad" till "feelgood" på sina 204 sidor. Oväntat upplyftande sensommarläsning.

fredag 17 augusti 2012

Sensommarmedley

Det har blivit mer läst än skrivit sedan semestern tog slut. Jag har bestämt mig för att detta ska bli en riktig läshöst - och det utan någon universitetskurs i sikte. Det är romanerna som kallar - men inte i första hand de för hösten nya utan som vanligt en blandning mellan gammalt och nytt eller nyare. De långa sköna historierna, eller de korta kvicka. Lätt och ledigt, svårt och djupt allting om vartannat i en mustig gryta.
Juliet, Naked var ett fint återseende av Nick Hornby som jag inte läst sedan den stora besvikelsen, En god människa kom. Här är han tillbaka i musikvärlden och parrelationen. Minnesvärt, nja, men ett trevligt sällskap den första arbetsveckan.

Truman Capote som jag bara läst Breakfast at Tiffany's av har jag hittat igen i en tidigare text, utgiven först efter hans död. Denna sommarskildring i New York med en ung kvinna i huvudrollen var snabbläst, smart och snyggt skriven. Ett kanske omöjligt förhållande är utgångspunkten i hans svettiga roman.

Paul Austers Osynlig var väl sådär men den nya Sunset Park var bättre än väntat. Det är ingen ny New York-trilogi men en historia sammanvävd på ett fint sätt. Skuld, uppbrott, saknad.

I fyrklövern finns också J M Coetzees Pojkår som jag nog återkommer till någon gång efter att jag läst (om) fortsättningen Ungdomsår. 

Visst blir det en läshöst i höst?


Bokvalen har mer eller mindre medvetet hämtats från JennyB/Kulturdelen, Glamourbibliotekaren och kanske också från Jenny K. Stort tack för det!

fredag 10 augusti 2012

Novellkonst - del 1

Samma dag som min vän Anette bloggade om novellen och dess fördel hade jag lånat Rum vid havet, rum i staden av Frode Grytten. Det är en novellsamling som utgår från verk av konstnären Edward Hopper, som jag gillar. Jag blev dock en aning konfunderad över formatet som utgörs av en förpackning med ett häfte per novell, som får mig att associera till skolans skrivböcker.
Jag förstår inte riktigt poängen, och irriterar mig på att förlaget inte låter författaren bestämma novellernas följd, för inte ser väl det norska originalet ut så här? Ur biblioteks- och utlåningsvinkel är det ju också ganska hopplöst. Tänk om en novell tappas bort? Eller vid många läsningar häftena faller isär. Hur ska jag uppamma tillräckligt intresse för att ta mig an det här? Tänker jag, konservativ när det gäller format, särskilt när jag får kämpa för att ta ut läsningen och sedan stoppa ned den igen.

Men så, efter detta gnäll, kommer jag på att jobbets luncher kan få ett intressant innehåll (alltså de dagar jag hellre sitter tyst än pratar med trevliga kollegor) genom de korta berättelserna, och idag invigde jag konceptet med novellen "Rum i New York".
Det är en lugn, stilla kväll hos Raymond och berättarjaget som är nyss hemkomna från en släktmiddag. Men det är ett bedrägligt lugn, och vad som helst kan egentligen hända. Fint utgår författaren från målningens komposition, och låter figurerna blir levande. Det är lätt när man ser Hoppers målningar att tänka sig hur de kan väcka historier till liv. Ett fruset ögonblick - vad hände innan, vad händer sen?

Av Frode Grytten har jag också sträckläst Sommaren är inte att lita på

onsdag 8 augusti 2012

Kvällsmys med Tom Ripley

Nu har jag tillbringat några kvällar i soffan tillsammans med mr Ripley. Han är en fascinerande ung man, med en stark drivkraft för att förändra sitt liv, samtidigt som han är charmerande osäker. Att förändra får han en chans att göra när han blir ombedd att förmå bekantingen Dickie att resa hem från Europa till USA. Med tanke på hur mycket pengar Dickie omger sig med och den världsvana han har är det inte konstigt att Tom bestämmer sig för att bli som han. Bli honom, Och mordet på Dickie, ja det var ju en självklar nödvändighet! Det förstår väl vem som helst? Helt rätt och riktigt.

Men vänta nu. Mr Ripley har duperat mig! Fått mig att tro att det han gör är rätt och gott. Denne cyniske, kalle man utan samvete. Det är som titeln lyder En man med många talanger som Patricia Highsmith så övertygande skrivit om. Nu ser jag fram emot att dels se om filmerna som finns baserade på böckerna och dels läsa de andra två delarna.


Annas gästbloggare M är också i Ripley tagen just nu. Tack för igångsättande av läsning (men vad hände med bävern grävlingen?)!

söndag 5 augusti 2012

Little Bee - en stark avslutning på semestern

"Sorgliga ord är bara ännu en av dessa saker som är vackra. En sorglig historia betyder att historieberättaren lever. Innan vet ordet av kommer hon att råka ut för någonting trevligt, någonting underbart, och då kommer hon att vända sig om med ett leende."
Sommarens semester avslutas med en sträckläsning som även uppskattats mycket av t ex Feelgoodbibliotekarien, Och dagarna går... och Bokmania. Passande nog i dessa olympiska tider, är en del av romanens handling förlagd till områden i Londons utkant. Men det är ett annat England än det vi ser på teve idag, det är ett England sett genom en nigeriansk flyktingflickas ögon. Little Bee har flytt hemska förhållanden, och har när romanen börjar, tillbringat två år på flyktingförläggning. Där har hon lärt sig tala engelska på drottningens vis, vilket är en väg in i det nya landet. I bagaget har Little Bee hemska upplevelser, som allt eftersom uppenbaras för läsaren - och ett id-kort föreställande Andrew som hon, tillsammans med hans fru Sarah, mött på stranden i sitt land. Deras liv är förenade på ett smärtsamt vis, så smärtsamt att det blir ohanterligt. När Little Bee efter att ha lämnat flyktinganläggningen söker upp Sarah och Andrew, som är de enda hon känner i landet hon kommit till, börjar en ny historia där Little Bee, Sarah och hennes son som helst är Batman är huvudpersoner.

På ett fint sätt låter Chris Cleave berättarrösterna - Little Bee och Sarah - komma till tals. Deras liv är så olika, men griper in i varandra. Och båda rösterna är lika intressanta, lika väl skildrade - utan att författarrösten lyser igenom. Romanen omfattar en omtumlande tid med starka känslor men utan att låta dramat bli sentimentalt. Här finns en äkta omsorg om människorna författaren berättar om. Cleave väcker genom sin berättelse frågor om mod och moral, om vad vi är beredda att göra för våra medmänniskor. Romanen väcker också mycket tankar om och ställer frågor om hur samhällen och länder ser på människor, i det här fallet flyktingar. Det är ett allvarligt ämne, men trots tyngden, trots allvaret finns en glimt av humor, en underliggande glädje över att vara, finnas till som outtröttat lever vidare.

Mycket bra, mycket starkt och en minnesvärd läsavslutning på semestern.

fredag 3 augusti 2012

Kulturtoppen! No 5


Det finns en topplista som jag med spänning följer - Arbetarbladets Kulturtoppen. Den går sin egen väg och blir en tipslista för alla kulturintresserade. Vad som är kultur tolkas ibland överraskande kreativt. Men nu har listan sommarlov. Så vad göra? Jo, en egen lista som samtidigt summerar min kultursommar. Jag är enväldig - men inte opåverkbar jury.

Kulturtoppen - vecka 31 (sommarens sista)

1. (ny) Kammarmusikfestival i Sandviken. En 27-åring jag besöker för 4:e året i rad. Stort med detta fina arrangemang och dessa fantastiska musiker i Gästrikland.

2. (ny) 37 PLATSER om att skapa egna rum i världen. En filosofisk samlingsutställning som på olika sätt belyser platsens betydelse, och vad en plats kan vara. Detta utforskas genom foto, videokonst, skulptur ute och inne. I f d Valsverket i Ockelbo t o m 12 augusti, föreningen Konst & landskap står bakom.
3. (ny) Stugliv. Oavsett om det är en friggebod på en ö, ett torp på landet eller en kollonistuga i stan; i egen ägo, lånad eller hyrd - möjligheten att komma iväg till ett sommarviste, där enkelhet råder, är en kulturyttring jag gillar och hyllar.
4. (ny) Wij trädgårdar. Grön oas i Ockelbo som bjuder på olika trädgårdstyper, kaféer och hantverk - fint ställe att avsluta semestern på.

5. (ny) Barbie. De 60-tals Barbisar om ställs ut på Sandvikens folkbibliotek är snygga bombnedslag, har sekreterarlook i Mad Men-stil eller är vårdande sjuksyrror. Ken finns också på plats, en upplaga i extra toppig luva.


Ut från listan:  Louisiana (ny), Berlinische Gallerie (ny), Herr Ampelmann (ny), Kunsthaus Tacheles (ny), Parkliv (ny)

Kulturtoppen - vecka 27 
Kulturtoppen - vecka 28
Kulturtoppen - vecka 29
Kulturtoppen - vecka 30